SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ho´rn substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en horn·et1hård, spetsig, ofta förgrenad ut­växt från pannan eller nosen på hov­djur (och vissa kräl­djur och insekter), som fungerar som en sorts vapen psykol.zool.hornboskaphjorthornälghornen kron­hjort som nyss fällt hornenrå­bockarna rök i­hop så att det brakade i hornenäv.horn­ämne en kniv med skaft av hornha ett horn i sidan till ngnvara negativt in­ställd till ngni ngt avseendehans krönikor handlar ofta om politiker som han har ett horn i sidan till ta tjuren vid hornense1tjur sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. horn; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat. cor´nu ’horn’, grek. kar´nos ’horn­boskap’; jfr hörn, 1ren 2typ av blås­instrument med (böjd) konisk rörform urspr. ut­vecklat ur djurhorn; särsk. om valt­horn musikJFRcohyponymbygelhorn hornblåsarehornsignalhornstötjakthornäv. om vissa signal­anordningar, urspr. av liknande formi sammansättn. bilhornengelskt horn ett träblås­instrument av oboetypdet engelska hornets solo­parti blev konsertens höjd­punkt sedan 1430–50Hertig Fredrik av Normandie3hörn på segel där vissa rigglinor e.d. görs fast sjö.halshornskothornsedan 17984(av­lång) behållare för vätska kokk.smörjhornett horn med mjödsedan mitten av 1300-taletÖstgöta-Lagen