SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1kedja [çä`d-el.çe`d-] substantiv ~n kedjor kedj·an1an­ordning som består av en rad av länkar med samman­hållande el. drivande funktion (el. som prydnad) af.ekon.geogr.JFRcohyponymkätting kedjedrivencykelkedjajärnkedjaklockkedjasäkerhetskedjakedjan hoppade av mitt i backenäv. om liknande före­mål med annan funktiondragkedjaäv. om före­teelse som består av en (lång) rad likartade delar; konkret el. abstraktbergskedjapoliskedjaskallgångskedjavaruhuskedjapolisen bildade kedjaäv. bildligt i fråga om orsaks­samband, logiskt sam­band etc. mellan delar av en abstrakt helhetkedjereaktionbeviskedjahändelsekedjaen kedja (av ngra), en kedja (med ngt/ngra)sedan 1457Arboga stads tänkebokfornsv. kädhia; av lågty. kede; ur lat. cate´na ’kedja’; jfr kätting 2grupp av spelare med anfallsuppgifter i fot­boll, is­hockey e.d. nu­mera ej i fackmässiga samman­hangsport.yrk.kedjespelarespela i kedjansedan 1904En kedja är inte starkare än sin svagaste länk.Efter en formulering av den eng. författaren Conan Doyle (1887)
2kedja [çä`d-el.çe`d-] verb ~de ~t kedj·arofta med partikel, särsk.fast fängsla med kedja af.samh.hunden stod kedjad utan­för kojanfångarna var kedjade vid var­andrahan kedjades fast i murenäv.säkert sätta fast (ngt) med kedja kedja fast cykelnkedja (fast) ngn/ngt (ngnstans)sedan 1842Subst.:vbid1-205891kedjande