SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kras substantiv ~et kras·etljud som är o­regelbundet, snabbt upp­repat och tämligen ljust som när ngt sprött krossas Nollglaset gick sönder med ett kraskraset av fötter i gruset(i) krasgå i krasgå söndertallrikarna gick i kras när de slog i golvet; hennes dröm om att slå personligt rekord på halv­maraton gick i kras när hon bröt foten sedan 1000-taletrunsten, Saleby, Västergötland (Sveriges runinskrifter)runform krus, fornsv. krus; se krasa