SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kri`gföring substantiv ~en ~ar krig|­för·ing·en1sätt att föra krig vanligen militärt, ekonomiskt el. psykologiskt mil.USA:s krigföring i Irakäv. betr. teknik etc.biologisk krigföringekonomisk krigföringasymmetrisk krigföring krig­föring mellan helt o­jämförbara militära styrkort.ex. mellan en högteknologisk armé och en gerillapsykologisk krigföringförsök (i krig) att sänka försvars­viljan hos mot­ståndaren genom vilse­ledande information och propagandasedan 18702det att föra krig mil.sedan 1887