publicerad: 2021  
kulle kullen kullar
kull·en
substantiv
kull`e
● rundad upp­höjning av marken som sluttar åt alla sidor vanligen av relativt begränsad höjd
JFR berg, höjd 2, ås
gravkulle; jordkulle; sandkulle
en gräs­klädd kulle; Roms sju kullar; Österlens böljande kullar
○ äv. om något med liknande form
bröstens mjuka kullar
belagt sedan senare hälften av 1200-talet (i ortnamn; (testamente upprättat av Brynolf Haroksson till förmån för Nydala kloster (Svenskt Diplomatarium))) fornsvenska kulle; av samma urspr. som 3kull