SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1kult substantiv ~en ~er kult·enfast­ställda, hög­tidliga handlingar som tecken på dyrkan av viss gud eller annan helig före­teelse särsk. vid beskrivning av utom­europeiska religionerm-med.relig.JFRcohyponymliturgicohyponymrit kultföremålkultplatsdödskultfruktbarhetskulthelgonkultmadonnakultsolkulthednisk kultmännisko­offer in­gick i kultenofta försvagat om icke-religiöst förhärligandekultfilmkändiskultnakenkultpenningkultspec. om dyrkan av en­staka personkultfigurElviskultpersonkultibl. i mer el. mindre adjektivisk an­vändningfilmen blev kult i vissa kretsarkult (av ngn/ngt)sedan 1811av lat. cul´tus ’vård; skötsel; hyllning; dyrkan’; jfr kultivera, kultur
2kult substantiv ~en ~ar kult·enstång för manövrering av roderaxel mindre brukl.sjö.rorkultsedan 1749av samma urspr. som sv. dial. kult ’liten gosse; liten gris; liten backe’, mot­svarande no. kult ’kloss; berg­knalle; halv­vuxen pojke’; jfr kulting, rorkult