SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1ku`pa verb ~de ~t kup·ar1ge kupig form form.han kupade händerna runt munnen och ropadehon drack ur sina kupade händersilver­fatets kupade lockkupa ngtsedan 1775till 2kupa 2lägga upp jord kring (rötterna på) viss planta jordbr.kupa potatiskupa ngtsedan 1690Subst.:vbid1-220733kupande, vbid2-220733kupning
2ku`pa substantiv ~n kupor kup·anvälvt skål­formigt hölje över ngt, ofta av glas af.hush.lampkupaostkupagat­lyktans kupaäv. ut­vidgat om liknande före­teelsespiskupaäv. ytterligare ut­vidgatlitet (rundat) rum bikupavindskupasedan 1507brev från Bengt Eriksson i Kalmar till biskop Hemming Gadd (Grönblad)fornsv. kupa ’skål; skål­formig fördjupning’; trol. av lågty. kupe ’skål; tunna’; av lat. cu´pa ’tunna’; jfr kupol