SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ly`da verb lydde el. löd, lytt, pres. lyder lyd·er1rätta sig efter ngn över­ordnad persons vilja komm.JFRcohyponymefterfölja lyda överhetenlyda sina föräldrarlyda orderhan lydde blintäv. försvagathandla i enlighet med, följa lyd mitt råd!lyda sitt sam­vetes röstäv. bildligt om sak, särsk. kropps­delbenen lydde honom inte längrelyda (ngn/ngt)sedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. lyþa ’lyssna; lyda’; till ljud 2vara under­ställd viss myndighet e.d. samh.landet lydde tidigare under Eng­landäv. ut­vidgathjärtat lyder under samma natur­lagar som allt annatlyda under ngn/ngtsedan förra hälften av 1400-taletEtt Forn-Svenskt Legendarium3ha viss språklig ut­formning språkvet.hur lyder ord­språket?... som den officiella förklaringen lyderäv.med prep. ha visst inne­håll räkningen löd på 1000 kr.rekordet lyder på 13,0lyda på ngt, lyda SÄTTsedan ca 1350Konung Magnus Erikssons Stadslagfornsv. lyþa ’ljuda; inne­hålla; betyda’; av lågty. luden med samma betydelse; till ljud; nära besl. med lyda 1 Subst.:vbid1-233266lydande; lydelse (till 3), lydnad (till 1) Den som lyder går det väl, även om han plommon stjäl.Falstaff, fakir (Axel Wallengren), Den lydige Konrad (i En var sin egen professor, 1894)