SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
orne´ra verb ~de ~t orn·er·arvanligen perf. part. ornamentera konstvet.vackert ornerade bårderornera ngtsedan ca 1430Själens tröstfornsv. ornera; av lat. orna´re ’ut­rusta; pryda’; jfr ornament, ornat Subst.:vbid1-271333ornerande, vbid2-271333ornering