SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1ort substantiv ~en ~er ort·en1begränsat, (tämligen) tätt­bebyggt om­råde av inte o­betydlig storlek vanligen med affärer och vissa sam­hälleliga service­inrättningar geogr.JFRcohyponym1stad 1cohyponymköpingcohyponymby 1 badortförorttätortortens huvud­gatahon är från en ort i Mellansverigeäv.(administrativt) enhetlig trakt eller om­givande om­råde landsortuppväxtortortens kyrkaföre­taget tänker rekrytera folk på ortenäv. om plats i all­mänhetbestämmelseorttillflyktsorthon befinner sig på o­känd ortkungen har semester på hemlig ortäv.plats som på ngt sätt skiljer ut sig från om­givningen och där­igenom ofta fått ett särsk. namn kultortobservationsortväxtort(på) en ortpå högsta orti den mest inflytelse­rika gruppenstrejken av­bröts efter över­läggningar på högsta ort på ort och ställepå den exakta platsen (för viss begivenhet)hon har varit på ort och ställe och gjort studier för romanen sedan 1524av lågty. ort, ty. Ort ’ställe; hörn; vinkel’; besl. med udd 2punkt på jord­ytan som är an­given med hjälp av dess geografiska längd och bredd astron.JFRcohyponymposition 1 ortlinjeortsbestämningäv. om en himla­kropps läge på himmels­sfären, an­given med hjälp av astronomiska koordinater(på) en ortsedan 19003våg­rät gruv­gång bergsvet.JFRcohyponymgruvschakt ortbrytningortdrivaredagortkolortsedan 1607
2ort substantiv ~en ~ar ort·en(fisken) id provins.zool.sedan 1544sv. dial. ort ’id; mört’; av om­diskuterat urspr., ev. urspr. ’ngt runt, knubbigt’; jfr årta