SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1pis`ka substantiv ~n piskor pisk·anett slag­redskap som består av ett skaft med vid­hängande böjlig, snärtande aktiv del särsk. anv. för på­drivning av djur men förr äv. för bestraffning av människor verkt.JFRcohyponymspö piskrapppisksmällpisksnärtridpiskakusken an­vände piskan flitigt på upp­loppetde ordervägrande sjö­männen fick smaka piskanäv. bildligt i ut­tryck för kontroll, under­ställd situation e.d.han hade hela tiden piskan över sig på kontoretgrupp­ledaren lät piskan vina över de oppositionellaäv. ngt ut­vidgatmattpiskaförr äv.i sammansättn. (hår)fläta hårpiskamorot(en) och piska(n)semorot sedan 1584av äldre ty. Pitsze (ty. Peitsche) med samma betydelse; trol. av tjeckiska bič med samma betydelse
2pis`ka verb ~de ~t pisk·aribl. med partikel, särsk. slå med piska i på­drivande el. (förr) bestraffande syfte Nollpiska på hästende upp­roriska slavarna piskades till dödsäv.slå på ngt, ofta med snärt e.d.; om varelse, natur­företeelse e.d. piska mattorhunden piskade med svansenregnet piskade mot rutanträd­grenarna piskade honom i an­siktetäv. bildligt, särsk.tvinga en lärare som formligen piskade fram goda studie­resultatpiska (på) ngn/ngt, piska ngn i ngt, piska fram ngtsedan 1587Subst.:vbid1-280060piskande, vbid2-280060piskning