SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
sig [sej´äv.si´g] äv. vard. sejsej [sej´] pronomen refl. pron., vanligen med syftning på subjektet i samma sats Nollhan rakade sig medan hon sminkade sighan kunde inte an­passa sig till sam­hälletboken begränsar sig till typ­fallenibl. för att fram­häva de mest karakteristiska (inre el. urspr.) egenskaperna hos ngn el. ngti sig självt är problemet inte o­lösligtofta äv. för att markera att en fort­sättning med i viss mån mot­satt inne­börd följeri och för sig inne­håller boken mycket information, men ...i sig är resonemanget inte o­rimligt, men ...tinget i sigseting 1 vara utom sig (av ngt)seutom 2 sedan 1000-taletrunsten, t.ex. Villberga, Upplandvanligen runform sik, fornsv. sik; gemens. germ. ord, nära besl. med lat. se med samma betydelse Jämför stilruta för sin.