publicerad: 2021  
son sonen söner
substantiv
[så´n]
● (någons) barn av manligt kön i förhållande till föräldrarna och oberoende av ålder
brorson; rikemansson
någons son son till någon
en god son; en älskad son; de fick tre söner i rask följd; det syns att de är far och son
○ äv. hög­tidligt ättling av manligt kön
Adams söner, dvs. halva mänskligheten
○ äv. bildligt om pojke el. man betraktad som produkt av sin hem­miljö
en bygdens son; stadens store son
den förlorade sonen den yngling som enligt Bibeln förslösade hela sitt arv och sedan ånger­full åter­vände till föräldra­hemmet ○ äv. bildligtskämtsamtefter några år som proffs i ut­landet har den förlorade sonen nu åter­vänt till moder­klubben
Guds son Kristusmuslimerna ser Jesus som en viktig profet, men inte som Guds son
naturlig son (till någon) i biologisk mening son (till någon)
vara sin fars/mors son handla som (eller vara lik) sin far/morom pojke el. man: han var sin mors son och tog seder­mera över familjens tryckeri
belagt sedan 800-talet (runsten, t.ex. Sparlösa, Västergötland); runform sunR, vanligen övrig runform sun, fornsvenska sun, son; gemensamt germanskt ord, urspr. bildat till en rot med bet. '(att) föda'
En son! En son! En son! Jag bad i vaka
och dröm vid dina famn­tag om en son,
då in i märg och ben du lät mig skaka
av helig eld från hjässan och till tån. Gabriela Mistral, Sången om en son (1922; sv. övers. Hjalmar Gullberg)