publicerad: 2021  
status bestämd form status el. statusen; i vissa fall äv. neutrum, plural status el. statusar
stat·us·en
substantiv
sta´tus el. sta`tus
1 (officiell eller erkänd) ställning
JFR läge 2, tillstånd 2
av­talets legala status; den delade stadens fram­tida status
○ äv. om kroppsligt el. själsligt till­stånd vid läkar­undersökning
hennes psykiska status; läkaren ville själv kontrollera hans status
○ spec. data­teknik
statuskod; driftstatus
an­vändarens status
status quo (bi­behållande av) nu­varande lägeett fort­satt status quo i konflikten skulle kunna hota folk­rätten och den internationella rätts­ordningen
belagt sedan 1627; av lat. stat´us 'ställning; till­stånd; läge', till sta´re 'stå'; besläktat med 2stå!!; jfr ur­sprung till statistik, statuera
2 (högt) socialt an­seende för person, befattning eller dylikt
statusjakt; statuspryl; statussymbol
ha låg status; läkar­yrket har hög status
belagt sedan 1933