SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1va`ka verb ~de ~t vak·ar1av­stå från sömn när man normalt skulle sova; ofta för att vid behov hjälpa sjuk person Nollvaka vid en sjuk­bäddsyster Estrid vakar i nattäv. bildligthålla upp­sikt över ngn el. ngt vaka över sina ägo­delarhan höll ett vakande öga över projektetibl. med an­givande av slut­punkten för vakandetvanligen med partikelnin vaka in det nya åretvaka (över ngn/ngt), vaka (in ngt)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. vaka; gemens. germ. ord, besl. med lat. vege´re ’liva upp’, vig´il ’vaken’; jfr vigilia 2följa vågornas rörelser om båt sjö.vaka SÄTTsedan 1705sv. dial. vaka ’hålla sig över vattnet’; samma ord som 1vaka 1 3göra vak i is mindre brukl.jakt.vaka (ngt)sedan 1466–67Kämnärsräkenskaper i Stockholms stads skottebokfornsv. vaka; till vak Subst.:vbid1-385447vakande, vbid2-385447vakning (till 3); 2vak (till 1), 2vaka (till 1)
2va`ka substantiv ~n vakor vak·an1av­stående från sömn under en natt e.d. med.nyårsvakavalvakahålla vakasedan slutet av 1200-talet (i sammansättn. natt-)Westgöta-Lagenfornsv. vaka 2tal­trast mindre brukl.zool.sedan 1815bildn. till 1vaka Aftonen rodnar, vakan slår, stilla en doft ur hjärtat går. Blommande sköna dalar stråla sällhet då.Ur körstycket Under rönn och syren med text av Zacharias Topelius (1855) och musik av Herman Palm (1880).