SAOL

publicerad: 2015  
ärja
ärja verb ~de ~t • ⟨åld.⟩ plöja med årder
Finita former
ärjarpresens aktiv
ärjaspresens passiv
ärjadepreteritum aktiv
ärjadespreteritum passiv
ärjaimperativ aktiv
Infinita former
att ärjainfinitiv aktiv
att ärjasinfinitiv passiv
har/hade ärjatsupinum aktiv
har/hade ärjatssupinum passiv
Presens particip
ärjande
Perfekt particip
en ärjad + substantiv
ett ärjat + substantiv
den/det/de ärjade + substantiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
ärja ärjade ärjat
verb
är`ja
● ålderdomligt luckra upp med årder
ärja (något)
belagt sedan 1000-talet (runsten, Stora Malm, Södermanland (Sveriges runinskrifter)); runform arþi (pret.), fornsvenska ärja 'plöja'; gemensamt germanskt ord, mot­svarande bl.a. lat. ara´re 'plöja'; jfr ur­sprung till årder
ärjaärjande, ärjning
Till SO

SAOB

publicerad: 2023  
ÄRJA ær3ja2, v., -ar, -ade, -at, -ad (Rosenhane Oec. 71 (1662: äriar, pr. sg.) osv.), förr äv. -er, -de, -t, -d (Tidfördrijf A 4 a (c. 1695: ärjer, pr. sg.), Östergren (1971)) l. årde, årt, ård (VRP 1626, s. 231 (: åhrde, ipf.), Lundell (1893)); förr äv. ÅDRA, v.3, utom i inf. anträffat bl. i ipf. -ade. ((†) pr. sg. ärj Hyltén-Cavallius Vär. 2: XXIX (1868); ipf. arde NVedboDomb. Vårt. 1736, § 51). vbalsbst. -ANDE, ÄRJNING (VRP 21/10 1730 (: höstärgning) osv.), ÄRNING (†, Linc. Dddd 6 a (1640)); -ARE (se avledn.).
Ordformer
(erj- (-i-) 1554 (: Eriekroker)–1775. ådr- 1697–1910. ård- (åh-) 1626–1785. ärj- (æ-, -g-, -i-) 1640 osv.)
Etymologi
[fsv. äria; jfr fd., ä. d. ærje, fvn. erja, got. arjan, mlt. eren, mnl. eeren, eren, erien (nl. dial. eren), ffris. era, fht. erien, erren (mht. eren, ern, ä. t. eren, ähren), feng. erian, ærian (meng. eren, eng. ear); till den rot med bet.: plöja, som äv. föreligger i lat. arare, gr. ἀροῦν. — Jfr ART, ÅRDER, sbst.3, ÄRIK]
(numera bl. i skildring av ä. förh.) med avs. på åker l. jord o. d.: (med hjälp av årder) plöja l. luckra upp o. d.; äv. abs.; förr äv. med avs. på det som ärjas ner; jfr KROKA, v. 2. En Borgare her i staden gick på sin åker och åhrde. VRP 1626, s. 231. Om wåren, så bittida ske kan, ärjes åkren til råg-sädet, allenast en gång. Linné Sk. 35 (1751). På den mylligare och finare åkren ärjades eller nedmyllades säden, men på de magrare och lerigare stycken nedharfvades den samma. VetAH 1779, s. 91. Ärjning öppnar jorden mindre än plöjning för luftens uttorkande verkan. LB 1: 169 (1899). De bohuslänska hällristningarna .. ha som välbekant flera framställningar av ärjning med årder. SvGeogrÅb. 1949, s. 153. — jfr HÖST-, NED-, RIST-, RÖTMÅNS-, UPP-ÄRJA.
Särsk. förb.: ÄRJA NER10 4 l. NED4, förr äv. NEDER. (numera bl. ngn gg, om ä. förh.) med hjälp av årder plöja ner (säd l. gödsel o. d.). Rosenhane Oec. 71 (1662). Dynga utspriddes och til stor del årdes ned. Sjögren Journ. 17/9 1785. Att såsom förr rätt vanligt skedde, ärja eller harfva ner kornet till 8–10 cm. är ej tjänligt. LB 2: 329 (1900). jfr nedärja.
Ssg: A: ÄRJ-KROK. (ärj- 1861 osv. ärje- 1554 osv.) [fsv. ärio kroker] (förr) om (enklare typ av) årder, krok (se d. o. 2). VgFmT I. 8–9: 90 (1554). Fjärdingsman i Vehult gick och styrde sin ärjekrok på en utåker väster om byn. Oliv Röst. 7 (1929). Odlingshackan utvecklades så småningom till ärjekroken, den första primitiva plogen. Den bestod av en ung gran som var vinkelväxt vid roten; en från tjockändan utstickande spets ristade upp jorden. Moberg SvH 1: 58 (1970).
B: ÄRJE-KROK, se A.
Avledn.: ÄRJARE, m.//ig. [fsv. äriare] (numera bl. tillf., om ä. förh.) person som plöjde med årder; jfr plöjare. Linc. Pppp 1 a (1640). Kroken har tillverkats av en ekgren med kvarsittande del av stammen och har utan tvekan ingått i ett årder, varvid grenen tjänar som bakståndare och upptill som handtag för ärjaren, medan stammen utgjort den i jorden gående sulan eller visen. Fornv. 1973, s. 20.
Till SAOB