SAOL

publicerad: 2015  
kapare
kap·­are substantiv ~n; pl. ~, best. pl. kaparna • till kapa 2
Singular
en kapareobestämd form
en kaparesobestämd form genitiv
kaparenbestämd form
kaparensbestämd form genitiv
Plural
kapareobestämd form
kaparesobestämd form genitiv
kaparnabestämd form
kaparnasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
kapare kaparen, plural kapare, bestämd plural kaparna
kap·ar·en
substantiv
ka`pare
1 person som ut­för kapning ofta i (politiskt) utpressningssyfte
flygplanskapare
stränga försiktighets­åtgärder mot eventuella kapare
○ ur­sprungligen om person som kapar båtar mest historiskt
SE kapa 2 JFR fribytare, sjörövare
○ någon gång äv. skämtsamt kapten
belagt sedan 1976
2 mest historiskt far­tyg som med till­stånd från den egna regeringen kapar främmande handels­fartyg som ett led i sjökrigföring
JFR fribytare
kaparexpedition; kaparfartyg; kaparkapten
belagt sedan 1645
Kaparn stack, men lämna kvar en man som snabbt emot oss sam.
Kaparn stack, men lämna kvar en man som simmade mot oss! Povel Ramel, Balladen om Eugen Kork (lanserad i Knäppupp 2, 1954)
Till SO

SAOB

publicerad: 1935  
KAPARE ka3pare2, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =; förr äv. KAPER, m. resp. r. l. m.; best. -n; pl. = (Abrahamsson 651 (1726: Caperne, pl. best.)) l. kaperer (Stiernman Com. 3: 328 (1665)) l. kaprar (Spegel Dagb. 118 (1680), KKD 5: 108 (1710)) l. kaprer (RP 12: 337 (1648: caprerne, pl. best.), HC11H 4: 9 (1697)) l. kapers (RP 11: 51 (1645), Stiernman Com. 2: 720 (1653)).
Ordformer
(förr äv. skrivet cap-. kapare (cap-) 1658 osv. kaper (cap-) 1645—1722, 1746 (: Caper-Fartyg))
Etymologi
[jfr dan. o. t. kaper; efter holl. kaper, avledn. av holl. kapen (se KAPA, v.1). — Jfr KAPRARE]
1) (i sht förr) förare av fartyg som under krig med bemyndigande av en krigförande makts regering utrustats av enskild person (l. sammanslutning av enskilda personer) för att skada denna makts fiende gm uppbringande av handelsfartyg som tillhöra fienden l. förmedla hans handel; i sht förr äv. i allmännare anv.: sjörövare, pirat, fribytare; jfr KAPA, v.1 1. Dee caprerne, som nu uti Vestersiön molestera seglatzen. RP 12: 341 (1648); möjl. till 2. På thet Wåre, sampt Wåre troo-Vndersåtares Skepp och Godz, för allehanda Capers och Siö-röfwares trugh och wåld, sig icke så lätteligen måge befruchta. Stiernman Com. 2: 721 (1653). (Lat.) Pirata .. (sv.) en Caper. Florinus Voc. 188 (1695). I Medelhafvet fortforo Marroccanska kapare att oroa Svenska handeln. Gyllengranat SvSjökr. 2: 102 (1840); möjl. till 2. Den modige kaparen Lars Gathe. VFl. 1913, s. 82. — jfr SJÖ-KAPARE.
2) (i sht i fråga om ä. förh.) i eg. bem., om fartyg som under krigstid utrustats för att skada fiendens handel; i sht förr äv.: sjörövarfartyg; äv., i fråga om nutida sjökrig: krigsfartyg som användes till uppbringande av handelsfartyg. Att utrusta någhre fregater eller capers. RP 11: 51 (1645). Våra kapare (kunde) fritt i Warbergs hamn ut- och inlöpa, som de ock förde dit in någre priser. HSH 6: 92 (1658). Kapare är et private fartyg som har bestyckning och tilstånd at angripa fienteliga skepp och upbringa dem. Dalman (1765). Sydstaternas beryktade kapare ”Alhabama” .. borrades i sank af motståndarens sprängladdade projektiler. Wrangel SvFlBok 123 (1897). Reuterskiöld Grundlag. 396 (1925).
Ssgr (i sht i fråga om ä. förh.): (1) KAPAR- l. KAPARE-BEDRIFT. jfr BEDRIFT II 2, 3. Bergman GotlGeogr. 71 (1870). —
(2) -BESÄTTNING. jfr BESÄTTNING II 4 b. SvTyHlex. (1851, 1872). —
(1) -BREV. av regering utfärdat dokument bemyndigande enskild person att utrusta kaparfartyg o. idka kaperi. Tornquist Utk. 1: 15 (1788). Holmberg Goldschmidt Kärleksh. 85 (1928; i fråga om förh. i början av 1800-talet). —
(jfr 2) -BRIGG. jfr -FARTYG. IT 1791, nr 35, s. 1. Beskow i 2SAH 42: 275 (1867). —
(jfr 2) -BÅT. jfr -FARTYG. JournLTh. 1810, s. 971. VFl. 1917, s. 51. —
(2) -CHEF. Lindfors (1815). Högberg Frib. 329 (1910). —
(1, 2) -EXPEDITION. jfr EXPEDITION 5. Berndtson (1880). 2NF 6: 397 (1906). —
(jfr 2) -FARTYG~20 l. ~02. ss. kapare utrustat o. användt fartyg. Œdman Bahusl. 90 (1746). Förbud 21/2 1812, s. 3. Zetterström Ulf 40 (1926). —
(1, 2) -FLAGG. sjörövares flagga. Konow (1887). IllMilRevy 1898, s. 33. —
(2) -FLOTTA, r. l. f. VFl. 1905, s. 132. —
(jfr 2) -FREGATT. jfr -FARTYG. Chapman Skeppsb. 53 (1775). —
(1) -FÄRD. Östergren (1929). —
(jfr 2) -JAKT. jfr -FARTYG samt JAKT, sbst.2 1. 1VittAH 4: 141 (1783; möjl. efter handl. fr. 1563). —
(jfr 1) -KAPTEN. befälhavare på kaparfartyg. PT 1758, nr 50, s. 2. Östergren (1929). —
(1) -KOMMISSION. (†) bemyndigande att idka kaperi. HFinlÖ 1: 441 (1730). Nordberg C12 2: 494 (1740). —
(2) -KRIG. (mindre br.) i fråga om nutida sjökrig: krigföring som inriktas på uppbringande av handelsfartyg. I krigsflottornas nuvarande tillstånd kan kaparekrig endast utföras af örlogskryssare eller paketbåtar, som apterats till auxiliärkryssare. TSjöv. 1900, s. 277. —
(jfr 2) -KRYSSARE, r. l. m. (mindre br.) krigsfartyg (kryssare) som i nutida sjökrig användes till uppbringande av handelsfartyg. VFl. 1916, s. 38. Därs. 1918, s. 83. —
(1) -PATENT. (†) = -BREV. Sparre Sjökad. 471 (1850). —
(1, 2) -PRIS, r. om fartyg o. last som av kapare tages ss. pris. LBÄ 23—24: 90 (1799). —
(2) -REDARE. person som utrustar kaparfartyg. Carl XII Bref 413 (1716). 3NF 8: 433 (1928). —
(1, 2) -REGLEMENTE. (förr) förordning rörande kaperi. CGyllenborg (1715) i HSH 10: 155. VFl. 1913, s. 81. —
(jfr 2) -SKEPP. jfr -FARTYG. 1VittAH 4: 251 (1783). SvH 2: 511 (1905). —
(jfr 2) -SKUTA. jfr -FARTYG. Atterbom LÖ 2: 273 (1827). Högberg Frib. 320 (1910). —
(1, 2) -TÅG. = -EXPEDITION. CVAStrandberg 4: 142 (1857). Holmberg Goldschmidt Kärleksh. XIV (1928; bildl.).
Till SAOB