publicerad: 2015
konung
kon·ung
[kå`n‑]
substantiv
~en ~ar • ⟨högt.⟩ kung – I sammansättn. konunga-, som numera nästan alltid ersätts av kunga-.
Singular | |
---|---|
en konung | obestämd form |
en konungs | obestämd form genitiv |
konungen | bestämd form |
konungens | bestämd form genitiv |
Plural | |
konungar | obestämd form |
konungars | obestämd form genitiv |
konungarna | bestämd form |
konungarnas | bestämd form genitiv |