publicerad: 2023
ÄLVA äl3va2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Jes. 34: 14 (Bib. 1541) osv.) ((†) -er, äv. att hänföra till sg. älv, Schroderus Dict. 63 (c. 1635), Lovén Folkl. 173 (1847)); äv. (numera bl. i bet. 2 o. där allenarådande) ÄLV äl4v, sbst.2, r. l. f. l. m.; best. -en; pl. (†) -ar (Schroderus Dict. 2 (c. 1635), SvH 1: 275 (1903)) l. -er (se ovan); l. (ss. förled i vissa ssgr) ELLA- äl3a2~.
Ordformer
(elf (-ll-) c. 1635–1873. elfva (-ffw-, -fw-) 1734–1898. elfva- (-ll-, -fw-) i ssgr 1706 (: Elfwa-wäg)–1923 (: Elfvalek). ella- i ssgr 1894 (: ellabläst) osv. elle- i ssgr c. 1680 (: Elle Skål)–1930 (: elleko). elv- (ee-, -f-, -ff-) i ssgr 1706 (: Elfbläst)–1960 (: Elvkorset). elve- (-fu-, -fv-, -fw-) i ssgr 1596 (: elfuebeet)–1853 (: Elfwe-färd). elver (-fv-, -fw-), pl. 1637–1833. älle- i ssg 1931 (: ällekors). älv (æ-, -f) 1681 osv. älva (-ffu-, -fv-, -fw-) 1541 osv. älve- (-ffv-, -fv-) i ssgr 1685 (: älffveblåst)–1970 (: älvering))
Etymologi
[fsv. älf, älva; jfr fd. ælv (ä. d. elv, d. elver), mlt., mnl. elvinne (nl. elf, elfje), mht. elbe, elbinne (t. elfe), feng. ælf (eng. elf); fem.-bildning till ALV, sbst.2; formen älva utgör en utvidgning av älv]
1) (numera bl. i formen älva) om sjukdomsalstrande kvinnligt naturväsen (se d. o. 2) som enl. ä. folktro uppehöll sig i jordhög l. vatten(drag) l. på äng; förr äv. i allmännare anv., särsk. mer l. mindre liktydigt med dels: troll l. spöke, dels: djävulen; i sht i pl.; jfr ALV, sbst.2, FE, VITTRA, sbst. Jes. 34: 14 (Bib. 1541). De små troll, eller underjordiska half-andeliga creatur, som de kalla Elfwar. UHiärne 2Anl. 182 (1706). (Att) den onde anden eller Elfwen skulle stå bunden på Weberöds gata .. werlden till warning. Cavallin Herdam. 3: 151 (cit. fr. 1729). När detta gräset växer på en mager äng, synes det afmåla en blå ring, den enfaldiga folket trodt förordsakas af Elfwars dansande. Linné Öl. 66 (1745). Flyktiga som elfvorna, offra .. (nattblommorna) sin doftande prakt för en enda natts vällust. Kruhs UndrV 481 (1884). Sagorna handlade vidare om troll och vättar och älvor, väsen med vilka de starkt och ålderdomligt för att ej säga hedniskt vidskepliga smålänningarna var särdeles förtroliga. Arv 1945, s. 23. — jfr SVART-ÄLV o. HULD-, SKOGS-, VATTEN-ÄLVA.
2) [eg. specialanv. av 1] (i formen älv) i sg. best., om manligt väsen som enl. ä. sydsv. folktro uppehöll sig i vattendrag o. som gm att spela på harpa l. fiol tvingade åhörare att dansa l. gå ned sig i vattnet o. drunkna; jfr BÄCKA-HÄST(EN), NÄCK. Elfwen spelade i bäckar och kärr .. Att lyszna till hans spel war wådligt. Lovén Folkl. 186 (1847).
Ssgr (till 1): A: ELLA-BLÅST, se C. —
-KORS. (ella- 1847 osv. elle- 1931. älv- 1851 osv. älva- 1866 osv.) (förr) (silveramulett med) kors som användes ss. skydd l. botemedel mot sjukdom l. skada som enl. ä. folktro orsakades av älvor; jfr alv-kors 2. Om ej något .. (annat) medel halp, sökte man att anskaffa ett så kalladt ”Ella-kors” af silfwer till den sjuka. Lovén Folkl. 199 (1847). Under lavar och mossa på klipporna påträffat .. flera väl ristade s. k. älvkors. Dylika anbragtes fordom .. på dörrarna till ladugårdar till boskapens skydd mot häxor och allt annat ont. SvD(A) 10/1 1929, s. 6. —
-SKÅL, se C.
B (†): ELLE-KORS, se A. —
-SKÅL, se C.
C: ÄLV-BARN. (älv- 1841 osv. älva- 1860 osv.) barn av älvfolket. De små elfbarnen sitta grensle på månstrålarna. NFreja 1841, nr 27, s. 2. —
-BLÅST, förr äv. -BLÄST. (ella- 1894. älv- 1706 osv. älva- 1857 osv. älve- 1621–1765) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om (hud)sjukdom som enl. ä. folktro orsakades av älvas blåsande (se blåsa, v.2 3 d); jfr blåst 6 o. -bläster, -skott o. älve-bett. Jnger Pärsdotter .. pläghar bruka lefierij, eller läsa i salt för elfuebläst. VästeråsDP 12/2 1621. —
-BLÄSTER. (älv- 1845 osv. älva- 1888–1918) (numera bl. i skildring av ä. förh.) älvblåst; jfr bläster 6. Dybeck Runa 1845, s. 51. —
-DANS. (älv- 1745 osv. älva- 1811 osv. älve- 1678–1894. älvo- 1904) om dans som enl. ä. folktro utfördes av älvor, ibland tillsammans med människa (som därmed utsattes för fara); äv. dels om plats där älvor troddes ha dansat (se slutet), dels om i skymning l. gryning förekommande lokal o. marknära dimma (som kan påminna om l. liknas vid dansande älvor); jfr -lek. Columbus Ordesk. 35 (1678; uppl. 1963). Dansen är förförisk, och människor lockas ofta in i .. (älvornas) ringar samt få då ej sällan dansa med dem. De bli efter en sådan älvdans sjuka och dö. Norlind SvFolkl. 82 (1911). Det brukar alltid vara kyligt den kvällen och daggigt och vått i gräset, en kväll med älvdanser över kärren. TurÅ 1953, s. 42. särsk. om cirkelformat mönster i naturen som enl. ä. folktro utgjorde spår av älvors dans; särsk. dels (o. i sht) om häxring, dels i fråga om älväxing; jfr -ring. UHiärne 2Anl. 182 (1706). SvBot. nr 210 (1805; i fråga om älväxing). Hofsvampen .. (växer) å gräsbevuxna ställen .. der den bildar s. k. ”elfdansar”, eller vida, ibland böjda ringar. NF 11: 538 (1887). —
-DROTTNING. (älv- 1834 osv. älva- c. 1839 osv.) älvors drottning; jfr -fru o. fe-drottning. 3SAH XLVI. 2: 213 (1834). —
-FOLK. (älv- 1911 osv. älva- 1881 osv. älve- 1840) [jfr d. ellefolk] sammanfattande, om älvor(na). I de sånger, som forntiden diktat om Necken, föreställes han, såsom allt elfwefolk, wärd medömkan och deltagande. Afzelius Sag. 2: 154 (1840). —
-FRU. (älv- 1846 osv. älva- 1860) (numera bl. tillf., arkaiserande) älvdrottning; jfr fru 1. Upsala 23/6 1846, s. 3. —
-GRYTA. (numera bl. tillf.) älvkvarn; jfr gryta f γ. I andra fallet (dvs. vid sjukdom från jorden) smörjes för den sjuke i Elf-gryta på Thorsdag i sol-sättningen. Afzelius Sag. 1: 18 (1839). —
-GRÄS. (älv- 1805 osv. älve- 1843–1849) (numera bl. tillf.) älväxing; jfr gräs 2 a. SvBot. nr 210 (1805). —
-HÖG. (älv- 1846 osv. älva- 1876–1924. älve- 1840–1853) (jord)hög som enl. ä. folktro beboddes av älvor; jfr hög, sbst.1 1, 2 a. Om wandraren i sommarqwällen lägger sig wid elfwehög att hwila, får han snart höra harposlag och ljuflig sång. Afzelius Sag. 2: 140 (1840). —
-KORS, se A. —
-KUNG, äv. -KONUNG. (älv- 1813 osv. älva- 1813 osv. älve- 1678–1892) älvors kung. Columbus Ordesk. 35 (1678; uppl. 1963). Elfkonungen några tum hög och Elfmodern hafva .. sitt hof och sin skald. Forssell o. AAGrafström 50 (1827). —
-KVARN. (älv- 1750 osv. älva- 1907 osv. älve- 1672–1740) skålgrop (vari man enl. ä. folktro (vid sjukdom) offrade till älvorna); förr äv. (ngn gg) om sten försedd med skålgrop(ar); jfr kvarn 4 a o. -gryta, -skål. RannsaknAntikv. I. 1: 47 (1672). Att .. (Trögds härad) varit den sista där man i vårt land verkligen kunde få se nyttjade älvkvarnar, ordentligt smorda med fett och med ilagda offergåvor. Rig 1956, s. 65. —
-KVINNA. älva. (I parken) säges en fru wara rådande .. och har skogen af denna elfqwinna eller skogsfru fått namnet Frustig. Afzelius Sag. 2: 143 (1840). —
-KÄLLA. (älv- c. 1600 osv. älva- 1932 osv.) (numera bl. i skildring av ä. förh.) källa l. vattenfylld grop som ansågs vara förbunden med älvorna. Bureus Suml. 55 (c. 1600). Källan i gärdet var en älvakälla, och den tog aldrig slut. Moberg Sedebetyg 83 (1935). —
-LEK. (älv- 1902 osv. älva- 1864 osv. älve- c. 1810) älvdans (jfr lek, sbst. 1 (d)); äv. om ringformigt spår som trampats upp av rådjurspar under brunsttiden (jfr -dans slutet). Herr Olof han rider både frusen och blek, / .. Så fick han se en elfvelek. SvForns. 2: 307 (c. 1810). Spåret (efter rådjuren) kallas också för ”älvalek”. JägUppslB 173 (1989). —
-LIK. (älv- 1829 osv. älva- 1894 osv. älve- 1857 osv.) jfr lik, adj. 1, 2. Nu i fina, skära / Elflika ljud en annan stämma kom. Franzén Skald. 3: 316 (1829). —
-NÄVER. (älv- 1826 osv. älva- 1881 osv.) (förr) om mossa l. lav använd ss. botemedel mot älvblåst (i form av rökelse), särsk. om lungmossa (se d. o. 2), förr äv. om torsklav; jfr näver 4. Wahlenberg FlSv. 841 (1826; om torsklav). Älvnäver (marcanthia polymorpha) är oumbärlig vid tillblandning av rökelse, som utdriver sjukdomar .. vilka blivit vållade av onda makter ock elaka människobarn. Landsm. VIII. 3: 413 (c. 1900). —
-RING. (älv- 1775 osv. älva- 1877 osv. älve- 1706–1970) älvdans (se d. o. slutet); jfr häx-ring. UHiärne 2Anl. 186 (1706). Icke så få av musseronerna växa .. i ringar eller kroklinjer, s. k. älvdanser, älvringar eller häxringar. Bülow Svamp. 71 (1916). —
-RÖK. (†) jfr rök, sbst.2 2. I träsk och moras .. troddes äfwen en art Elfwor wara rådande, hwadan ännu den .. ur träsken uppstigande dimman .. kallas Elfrök. Afzelius Sag. 1: 18 (1839). —
-SKOTT. (älv- 1843 osv. älva- 1874) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om sjukdom l. åkomma som enl. ä. folktro orsakades av en älvas skott (se skott, sbst.2 3 a; jfr -blåst o. älve-bett); förr äv. om flintpil (tänkt att kunna användas l. ha använts vid sådant skott). Således är Irländska allmogens Elfskott precist detsamma som Svenska allmogens Lappskott. Nilsson Ur. I. 4: 27 (1843). (Stenålders)pilarna (sammanställs med) dels Tors med blixten nedslungade vapen dels ”älvskott”. Norlind SvFolkl. 85 (1911). —
-SKÅL. (ella- 1930. elle- c. 1680. älv- 1706 osv.) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om skålformigt (natur)föremål som i ä. folktro förknippades med älvor; särsk. om dels skålgrop (jfr -kvarn), dels daggkåpa. War hon .. som half tokat, til dess de fingo hemt en Elle Skål på Dybecks gårdh af hwilken de gåfwo henne dricka, huor effter hon kom til sigh igien. SkånNat. 1930, s. 21 (c. 1680). Ett annat botemedel (mot älvblåst) äro ”älfskålar” (Alchemilla vulgaris), hvilka kokas i vatten, hvarmed utslaget tvättas. Fatab. 1907, s. 12. Genom inknackning med människohand åstadkomna urgröpningar, älvkvarnar. Någon gång gå sådana även under namn av älvskålar. SkånNat. 1930, s. 25. —
-SPEL. (älv- 1922 osv. älva- 1845 osv.) (numera bl. tillf.) om älvors magiska l. förtrollande spel (se spel, sbst.1 9). Holmberg Bohusl. 3: 62 (1845). Han hade inte gått långt, förrän han hörde älvaspelet så starkt, att det till ock med klang i hans egen fiol. Landsm. VIII. 3: 124 (1899). —
-STEN. (älv- 1788 osv. älva- 1872 osv. älve- 1870–1928) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om särpräglat formad sten som i ä. folktro förknippades med älvor; särsk. om dels sten försedd med skålgropar, dels belemnit. Belemnit har fådt åtskilliga namn, såsom .. Elfsten, .. Alpsten m.m. hvilka .. blifvit af vidskeppelse honom tillagde. Rinman 1: 105 (1788). Älfstenarnas halfsfäriska fördjupningar återfinnas ofta på dösarnas takstenar såväl i Sverige som i Danmark. 2NF 33: 1191 (1922). —
-ÄXING. om gräset Sesleria uliginosa Opiz (som ofta växer i ring o. enl. ä. folktro utgjorde spår av älvdans); jfr -dans slutet, -gräs. Linné Fl. nr 82 (1745). De smärre sprickorna äro utfyllda av ängsartad vegetation, bildad av t. ex. älväxing .. och slankstarr. SvNat. 1924, s. 20.
D: ÄLVA-BARN, se C. —
-BLOT. [jfr fvn. álfablót] (förr) blot (se blot, sbst.1) till älvorna. Hildebrand Hedn. 236 (1872). Man smorde fordom och smörjer kanske ännu här och där älfkvarnen med ister eller smör, man hade älfvablot och ingen främmande fick då tillträde. JmtFmT 3: 5 (1902). —
-BLÅST, -BLÄSTER, -DANS, -DROTTNING, -FOLK, -FRU, -HÖG, se C. —
-KORS, se A. —
-KUNG, -KVARN, -KÄLLA, -LEK, -LIK, -NÄVER, -RING, -SKOTT, -SPEL, -STEN, se C.
E (†): ÄLVE-BETT. om värk som enligt ä. folktro orsakas av älvas bett (se d. o. 4 (c)); jfr näck-bett, älv-blåst, älv-skott. Elin i Fiuck, en signerska, lasz för elfuebeet, torskabeet, neckebeet, för wredh, trulskott. ÄARäfst 177 (1596). —
-BLÅST, -DANS, -FOLK, -GRÄS, -HÖG, -KUNG, -KVARN, -LEK, -LIK, -RING, -STEN, se C.
F (†): ÄLVO-DANS, se C.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content