publicerad: 1932
HÖG hø4g, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(hö(ö)g 1531 osv. höij (höy) 1626 (: Bergzhöijarna)— 1702)
1) (†) (jämförelsevis hög o. stor) av naturen danad upphöjning (av jord l. grus o. d.) i jordytan, höjd, kulle, backe. VarRerV 40 (1538). The komo til the höghar widh Iordan som j Canaans land liggia. Jos. 22: 10 (Bib. 1541). Så sägher Herren .. bådhe til bergh och höghar, til becker och dalar. Hes. 36: 4 (Därs.). Så at Folket öfwer alt flyttiade ifrån theras boställen uppå Högar och Klintar. Block Progn. 21 (1708). O du Helige! för dig / Hvar vill jag mig dölja? / Inga högar skyla mig, / Inga djup mig hölja. Ps. 1819, 40: 4. — jfr BÄRGS-HÖG.
2) (större l. mindre) anhopning av sammanförda l. uppkastade l. (över o. vid sidan av varandra) uppstaplade l. upptornade föremål (ss. jord, grus, stenar o. d. l. varjehanda sinsemellan likartade l. olikartade föremål); hop; stapel, trave. Lägga, kasta, vräka, samla allt i en hög. (Du) skalt .. brenna vp .. stadhen .., at han til en högh bliffuer. 5Mos. 13: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: grushög). Linc. (1640; under accumulo). (Man skall) Läggia bemelte Miöl på ett rent Bord, vthi en högh. Salé 107 (1664). Dyngan föres dagel. ut .. till det gärdet, som gödas skall, och lägges där i hög. Barchæus LandthHall. 61 (1773). Hugga ved och kasta i hög. Wigström Folkd. 2: 97 (1881). (Den bundne) slänges ner på golvet av kamraten .. och blir liggande framför denne som en mörk hög av trasor och elände. Lagerlöf Körk. 72 (1912). — jfr AFTER-, ASK-, BEN-, BET-, BOK-, BRÖD-, DAMM-, DISK-, DYNG-, GLÖD-, GRUS-, GÖDSEL-, JUL-, KOL-, KOMPOST-, MALM-, MULLVADS-, PAPPERS-, RIS-, RUIN-, SAND-, SKROT-, SOP-, TIDNINGS-HÖG m. fl. — särsk.
a) i sht arkeol. gravhög, ättehög. Wordo samma breff här på Vpsala höghar vppenbarliga läszen. G1R 7: 343 (1531). Ther efter dödde Konung Aun, och blef han lagder i en hög wid Upsala. Peringskiöld Hkr. 1: 32 (1697). Sitter i högen / högättad höfding, / slagsvärd vid sidan, / skölden på arm. Tegnér (WB) 5: 137 (1821). Den yngre järnålderns mest typiska grav är i stora delar av Sverge högen. Fornv. 1917, s. 241. — jfr BEGRAVNINGS-, GRAV-, KÄMPA-, ÄTTE-HÖG m. fl.
b) (vard.) spelt. i vissa kortspel: talong. Gå i högen, i killespel, om givaren: i utbyte mot sitt kort taga ett annat ur talongen. Björkegren 2628 (1786). Björkman (1889).
c) (ngt vard.) mer l. mindre bildl. Kalendern för år 1813 är en sammanraffsad hög af bara skräp. Ahnfelt Rääf 257 (i handl. fr. 1813). — särsk.
α) i uttr. hela l. stora högar (av ngt), hela massor; jfr 4 a. Ega hela högar af guld. Cavallin (1875). Hela högar af arbete. Cederschiöld Riehl 2: 27 (1878).
β) i uttr. samla l. lägga på hög, samla, hopa; ofta med bibet. av att det samlade förblir onyttigt l. undandrages produktiv värksamhet o. d.; särsk. med avs. på pängar o. d. Michaelson Ungk. 95 (1892). År efter år ”lägga på hög” medel, som äro ämnade att omsättas i lefvande arbete. MissionT 1893, s. 166. Catilina ägde ej en Crassus' förmåga att lägga pengar på hög och låta dem växa. Grimberg VärldH 4: 97 (1930).
3) anat. i överförd anv. om upphöjd l. utskjutande kroppsdel l. (del av) organ; i ssgr; jfr AXEL-, FYR-, SKULDER-, SYN-HÖG.
4) (i sht vard.) i utvidgad anv.: massa, mängd, hop, skock, klunga, flock; ofta om samlad mängd av människor l. djur. Jägaren .. nedlägger hela högen af sina bevingade åskådare (dvs. fåglarna) med ett enda skott. Almqvist GMim. 3: 258 (1842). Ha ha ha! skrattade någon i högen. Wetterbergh Penning. 163 (1847). En medlem af kabinettet stod inklämd ibland en hög af damer och svettades jemmerligen. VRydberg i GHT 1872, nr 59, s. 3. — särsk.
a) (vard.) i uttr. en hel hög, en hel mängd hela högen, allesamman, ”hela bunten”. Dom ä ju människor hela högen, vet jag. Janson Gast. 72 (1902). Jag såg en hel hög bekanta. Auerbach (1909).
b) i uttr. (ta o. d.) i l. ur högen, (ta osv.) på måfå (bland mängden); stundom anslutande sig till 2 c. Leopold 2: 279 (1800, 1815). Gustaf III .. kunde .. i högen taga subjekter till sina befordringar. Crusenstolpe 1720 99 (1837). Att skjuta ”i högen”, då flere foglar samtidigt flyga upp, medför i de flesta fall en bom. Bergström HbJagtv. 65 (1872). För att nu bara taga ett par exempel ur högen. VL 1907, nr 124, s. 2.
Ssgr: A: (2 a) HÖG-BO, m. [efter isl. haugbúi; jfr d. højbo] (i fråga om forntida föreställningar; i sht i vittert spr.) (vålnad av) avliden människa som är begraven i hög. Verelius 111 (1681). Att de döde lefva i sina högar, är så mycket säkrare, som man der ser eld lysa och hör högborna sjunga. Wiberg FornarF 11 (1877). Fornv. 1921, s. 174. —
(2 a) -BRYTARE. [jfr isl. haugbrot, uppbrytning av gravhög] person som bryter sig in i gravhög (för att stjäla). Några högbrytare togo sig före att der (dvs. i Frejs hög) gräfva efter penningar. Sjöborg Nomenkl. 45 (1815). Dybeck Runa 1842—43, 2: 51. Holmberg Nordb. 291 (1852). —
(1) -FOLK(ET). [jfr d. højfolk] (i skildring av äldre folktro) om mytiska, människoliknande väsen som tänktes hava sin boning i det inre av bärg, höjder, kullar o. d.; jfr BÄRG-FOLK 2. De skönaste af Elfvorna bo i kullar och kallas högfolket eller ljuflingar. (Forssell o.) Grafström 50 (1829). Bremer Brev 2: 323 (1843). —
-LÄGGA, -ning.
1) (nästan bl. i fackspr.) till 2: lägga (ngt) i hög(ar). Möller (1745; under accumulation). Alla barn sällade sig till sina föräldrar, hjelpte dem att ordna, höglägga och räkna fisken. Almqvist Kap. 56 (1838). (Bet-)blastens afskärning och högläggning. SmSkrLandth. 8: 35 (1870).
2) (i fråga om forntida förh.) till 2 a: begrava (ngn) i (grav)hög. Atterbom Lyr. 2: 73 (1811). Ane dog .. och blef höglagd vid Upsala. NF 1: 747 (1876). Fornv. 1921, s. 136. —
(2 a) -SÄTTA, -ning. (i fråga om forntida förh.) jfr -LÄGGA 2. Fryxell Ber. 1: 26 (1823). (Vi) kunna .. antaga början af nionde seklet, såsom den tidpunkt då den så kallade högsättningen, eller seden att begrafva liken obrända, kom i ett allmännare bruk. Holmberg Nordb. 297 (1852). Aflidna sjökonungar högsattes gärna sittande i full rustning i sina ”drakskepp”. Grimberg SvH 36 (1905). —
(2) -TALS, adv. i högar; högvis; äv. bildl. Serenius Bb 4 a (1734). Hagberg Shaksp. 7: 277 (1849; bildl.). Om morgonen kan man sopa ut högtals med döda kackerlackor. Langlet Husm. 637 (1884). —
(2) -VIS, adv. i högar; högtals; äv. bildl. Meurman (1846). Skatterna, som ligga högvis. VLitt. 2: 184 (1902). —
(2 a) -ÅLDER(N). (hög- 1681 osv. höga- 1681) [efter isl. haugaǫld] arkeol. äldre benämning på det skede i Nordens förhistoria under vilket de avlidna begrovos obrända i gravhögar (motsatt: brännåldern). Verelius 111 (1681). Iduna 5: 48 (1814). När man talar om en bränneålder och en högålder såsom hvarandra motsatta, antydes dermed .., att man icke under bränneåldern uppkastade högar. Detta är dock bestämdt oriktigt. Hildebrand Sturl. 1: 323 (1869).
1) (numera knappast br.) till 2: lägga l. hopsamla (ngt) i hög(ar); äv. refl. med saksubj.: hopa sig i högar. Dähnert 115 (1746). Man har märkt, at just på sådana orter samlar och högar sig sanden mäst, hvarest strömmen brutit sig fram öfver sin gräns. SvMerc. 1: 149 (1755). Dalin (1852). Betorna .. högades på arbetsvagnarna. Ossian-Nilsson Slätt. 231 (1909).
2) (i fråga om forntida förh.; numera knappast br.) till 2 a: begrava (ngn) i gravhög, höglägga, högsätta. Rudbeck Atl. 1: 133 (1679). En runristad grafsten, som säger att den döde blifvit högad. Geijer Häfd. 155 (1825). Östergren (1928; angivet ss. sällsynt).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content