publicerad: 2023
ÄRKEBISKOP ær3ke~bis2kop, sbst.2, äv. (numera bl. arkaiserande l. skämts.) ÄRKEBISP ær3ke~bis2p, förr äv. ARKEBISKOP l. ARKIBISKOP l. ARKIEBISKOP l. ARKEBISP l. ARKIBISP, m.//ig.; best. -en; pl. -ar (Schück VittA 3: 32 (i handl. fr. 1690) osv.) ((†) -er G1R 1: 18 (1521), ÅbSvUndH 68–69: 1 (1557)).
Ordformer
(arke- (-ch-, -ck-) 1557–1796. arki- (-ch-) 1617–1788. arkie- (-rr-, -ch-, -ck-) 1593–1786. erch- (-ck-) 1525–1629. erchi- 1629. erichie- c. 1630 (: Erichiebiskopz Säthe). erke- (-ch-, -ck-) 1521–1904. erkie- (-ch-, -ck-, -j-) 1521–1734. ärch- c. 1630. ärke- (æ-, -ch-, -ck-) 1521 osv. ärki- (-ch-) c. 1630–1772 (: Ärchibiskops-stafven). ärkie- (æ-, -ch-) 1521–1757 (: Ärchie-Biskops walet). -biskop (-c-, -pp) 1521 osv. -bisp 1521 osv.)
Etymologi
[fsv. ärkebiskoper, ärkebisper; jfr fd. ærkebiskop (d. ærkebisp, ærkebiskop), fvn. erkibiskup (nor. erkebiskop), mlt. archebischop, ersebischop, mnl. archebisscop, ertscebiscop (nl. aartsbisschop), ffris. arsebiskop, erzebiskop, fht. erzibiscof (mht. erzebischof, t. erzbischof), feng. arcebisceop, ercebiscop (meng. archebishop, erchebishop, eng. archbishop); av lat. archiepiscopus l. gr. ἀρχιεπíσκοπος (varav det lat. ordet lånats), ssg av ÄRKE- o. BISKOP]
om innehavare av högre kyrkligt ämbete; särsk. (o. i sht) dels (i fråga om nutida förh. i Sv. o. Finl. numera bl.) om kyrkans högsta företrädare (utan jurisdiktion över andra biskopar), dels om biskop som förestår kyrkoprovins i romersk-katolsk l. ortodox l. anglikansk kyrka; jfr METROPOLIT, PRIMAS 1, PRIMAT, sbst.1 1. G1R 1: 26 (1521). Anno 1531. then 24. Junii .. blef Mag. Laurentius Petri, Nericius .. til then första Evangeliska Archie-Biskop i Swerige enhälleligen vtwald. Rüdling Suppl. 269 (1740). Under genomförandet af den romerska kyrkans organisation fann man det nödigt att sammanföra biskoparne i grupper och i spetsen för hvar grupp sätta en af desse biskopar såsom erkebiskop (archiepiscopus), äfven kallad metropolit, derföre att han i regeln bodde inom någon områdets hufvudort. Hildebrand Medelt. 3: 111 (1899). Grekisk katolsk ärkebiskop av Viborg och hela Finland. FinlStatskal. 1925, s. 196. Ärkebiskopen av Canterbury. Lagergren Minn. 8: 42 (1929). I ärkestiftet, Uppsala, kallas stiftschefen ärkebiskop. SvYrkeslex. nr 872, s. 1 (1955). Under 1900-talet har ärkebiskopens ställning som Svenska kyrkans talesman förstärkts, inte minst i internationella sammanhang. Sedan 1982 är ärkebiskopen ordförande i Svenska kyrkans centralstyrelse och i kyrkomötets läronämnd. NE (1996).
Ssgr: A (†): ÄRKEBISKOPA-HUS, se C.
B (†): ÄRKEBISKOPE-HUS, se C.
C: ÄRKEBISKOPS-BORD. (förr) till ärkebiskops underhåll anslagen förmån (i form av gods o. d.); jfr bord, sbst.1 8. Han köpte Arnön wid Mälaren .. hwilken han lade under Ärke-Biskops Bordet til et Boställe eller Lustslott för Ärke-Biskoparna. Botin Hem. 2: 80 (1756). Så snart Arnold anlänt till Uppsala, begärde han väl, att nycklarna till biskopshuset i staden och till ärkebiskopsbordets alla övriga gårdar av domkapitlet till honom genast skulle överlämnas. KyrkohÅ 1932, s. 59. —
-BORG. (förr) borg (se borg, sbst.1 1) utgörande l. inrymmande ärkebiskops residens; jfr -gård, -slott. UpsP 8/12 1884, s. 2. Ärkebiskopsborgen i Uppsala började belägras den 1 juli (1497). HT 1954, s. 30. —
-DÖME. [fsv. ärkebiskopsdöme; jfr mlt. ersebischopdōm] (ärkebiskops- 1523 osv. ärkebispes- 1636) (i sht i skildring av ä. l. utländska förh.) ärkebiskops ämbete l. värdighet l. myndighet (jfr ärkebiskopat); äv. om ärkebiskops ämbetsområde, ärkestift (jfr -stift); jfr döme 3, 4. Thet then milde Herren .. vpskööt Erchiebispens beswärlige Saak til rijkzens Rådh. Och när samma saak bleff öffuerwågen, wart befunnet at han .. Erchiebiskopzdömet resignera motte, och vthi Påfwens wåld och Händer öffuergiffua, och sedan ett roligit Priwatz leffuerne föra. Stiernman Riksd. 5 (1523). Efter Keisarens bref borde Ansgarii Ärke-Biskopsdöme innefatta alt hwad, som låg Norr om Elbströmmen. Lagerbring 1Hist. 1: 504 (1769). —
-GÅRD. (förr) gård (se gård, sbst.1 6) utgörande l. inrymmande ärkebiskops residens; jfr -borg. Celsius G1 1: 277 (1746). Den redan tidigare befästa ärkebiskopsgården blev kraftigare befäst på 1450-talet, och många tomter omvandlades till kyrkliga residens för det högre prästerskapet vid domkyrkan. NE 12: 484 (1993). —
-HUS. (ärkebiskopa- 1622. ärkebiskope- 1809. ärkebiskops- 1746 osv.) (numera bl. ngn gg) hus inrymmande ärkebiskops bostad l. residens; förr äv. med inbegrepp av l. särskild tanke på ärkebiskops familj; jfr hus 8 a. (Gud har) igenom een sådana dödeligh förandring thet ährobemälta Erchebiskopa hwset sampt med thet allom oss giffuit höghe orsaker til at söria. Wallius KPedersson B 2 b (1622). Ärkebiskopshuset innehåller delar av den gamla domprostgården, har sedan 1691 varit ärkebiskopens ämbetsbostad och har fått sin huvudsakliga karaktär genom 1700-talets ombyggnad. Brilioth SvKyrkKunsk. 24 (1933). —
-KORS. om mindre kors som bärs l. är avsett att bäras runt halsen av ärkebiskop; äv. dels (i sht i skildring av ä. l. utländska förh.) om större (vid stav fäst) kors som bärs l. är avsett att bäras i täten av processionståg där ärkebiskop deltar, dels (herald.) om patriarkalkors; jfr primat-kors. Ärkie Biskops-kors .. har twå bielkar den ena längre än den andra. Uggla Herald. 65 (1746). Hvarföre Wallin emottog erkebiskopsstolen, tvärtemot allas väntan? .. Många påstå nu att det skett för den lilla gloriolans skuld omkring erkebiskopskorset eller den blå serafimertrasan. Tegnér ESkr. 1: 370 (1837). Från midten af 1200-talet buro erkebiskoparne eller läto bära framför sig ett långskaftadt erkebiskopskors. Hildebrand Medelt. 3: 603 (1901). —
-KRÖNIKA. krönika (se krönika, sbst.1 1) över ärkebiskopar (i ett land l. ärkestift o. d.). Lagerbring 1Hist. 2: 273 (1773). Ärkebiskopskrönikan har en notis in margine om eriksrelikernas translation. HT 1952, s. 235. —
-KYRKA. kyrka (se d. o. 1) som utgör ärkebiskopssäte; jfr metropolitan-kyrka. Reuterdahl SKH III. 2: 59 (1863). Helgonkungens reliker förvarades i den första ärkebiskopskyrkan i Gamla Uppsala. Broomé Kat. 216 (1975). —
-KÅPA. kåpa (se d. o. 1 a) som ingår i ärkebiskopsskrud. Här iagh Ärchbiskops kåpan har. Messenius Dram. 246 (c. 1630). —
-SKRUD. ärkebiskops ämbetsskrud; särsk. ss. symbol för ärkebiskopsämbetet. Den nödwändiga Ärke-Biskops-Skruden Pallium, och Biskopsmöszan blefwo honom likaledes af samma Påfweliga bewågenhet förunte. Lagerbring 1Hist. 1: 505 (1769). Schröderheim hade .. nog ej varit överdrivet angelägen om att få ikläda sig ärkebiskopsskruden. 3SAH LII. 2: 245 (1941). —
-SLOTT. (förr) ärkebiskopsborg. Brunius Metr. 199 (1836). Socknens märkligaste fornminne är ruinerna af det gamla ärkebiskopsslottet Almare stäk. UpplFmT 6–15: 113 (1879). —
-STAD. stad där ärkebiskop har sitt säte. Till denn erchiebiscopzstadhenn Canterbergh. OxBr. 10: 223 (1617). Tillvaron af ett universitet i Upsala åstadkom, att intet gymnasium vid tiden för dessa lärovärks uppkomst inrättades i erkebiskopsstaden. PedT 1890, s. 272. —
-STAV. om i ena änden böjd stav som tillhör ärkebiskopsskrud; särsk. ss. symbol för ärkebiskopsämbetet; jfr -kräkla. Ödet hade så många gånger kastat .. (Gustaf Trolle) up och neder, sedan han emottog Erke-Biskops stafwen. Celsius G1 1: 133 (1746). —
-STIFT. ärkestift; jfr -döme. KOF II. 2: 225 (c. 1655). I allmänhet består Rhenprovinsen till en stor del af landområden, som fordom tillhörde de gamla erkebiskopsstiften Trier och Köln. Svedelius Statsk. 2: 302 (1868). —
-STOL. ärkebiskopssäte; jfr stol, sbst.1 IV 3 b, o. metropolit-stol, ärke-stol. Celsius G1 1: 14 (1746). Sigtuna dominikankloster .. stod i ett nära lydnadsförhållande till ärkebiskopsstolen, och ärkebiskoparna gynnade på allt sätt dess utveckling. KyrkohÅ 1928, s. 176. —
-SÄTE. [fsv. ärkebiskops säte] ärkebiskopsämbete (betraktad ss. institution); äv. om dels ärkebiskopsstad, dels ärkebiskopsgård; jfr säte, sbst.1 5 slutet, o. -stol o. metropolit-säte, ärke-säte. OPetri Kr. 60 (c. 1540). Byggnaderna på ärkebiskopssätena Arnö och Tuna blefwo af honom betydligt utwidgade. På förstnämnda ställe wistades han ofta. Reuterdahl SKH III. 2: 8 (1863). År 1104 blef Lund erkebiskopssäte, och den första erkebiskopen, Asker, blef hela Nordens primas. Thomée IllSv. 166 (1866). 1258 medgiver påven att ärkebiskopssätet får flyttas från Gamla Uppsala till Östra Aros, nuvarande Uppsala. TurÅ 1951, s. 37. —
-TID. (ngns) tid ss. ärkebiskop. Nils Ragwaldsson stod under hela sin erkebiskopstid i det bästa förhållande till sin konung. Reuterdahl SKH III. 2: 27 (1863). —
-VAL. (ärkebiskops- 1593 osv. ärkebispens- 1637. ärkebispes- 1637) val (se val, sbst.3 2) av ärkebiskop; i sht konkretare, om (resultat av) förrättning där ngn (gm omröstning) väljs till ärkebiskop. RA I. 3: 18 (1593). Uti Ärchie-Biskops walet skola alla Consistorier i Riket hafwa sine röster. PH 6: 4693 (1757). Erkebiskopsvalet tror jag vara godt, känner Ekman ganska nära personligen. Billing AntRiksd. 201 (1900). —
-VÄRDIGHET~102, äv. ~200. värdighet (se d. o. 4) l. ämbete ss. ärkebiskop; jfr -ämbete. Serenius Xx 2 a (1734). Andre föregifwa det han warit Sigbrits slägting, och at han, genom hennes medarbetande, banat sig wägen til Erkebiskops wärdigheten i Lund. Celsius G1 1: 65 (1746). Det tycks emellertid ha förefallit besynnerligt, att en ung skolmästare kunnat stiga direkt till ärkebiskopsvärdigheten. Samuelsson HALärovUpps. 44 (1952). —
-ÄMBETE~020. ärkebiskops ämbete (se d. o. 2); jfr -döme, -säte, -värdighet. Thett höghe kall, som är archebiscops embethe. RA I. 2: 251 (1568). Visserligen ville han icke förneka Jonas Magnis lärdom och gudsfruktan, men betviflade, att han ägde de egenskaper, som kräfdes för att förestå ett ärkebiskopsämbete. Lundström LPGothus 3: 21 (1898).
D (†): ÄRKEBISPENS-VAL, se C.
E (†): ÄRKEBISPES-DÖME, -VAL, se C.
Avledn.: ÄRKEBISKOPAT10104, n. (numera bl. ngn gg) ärkebiskopsdöme; äv.: ärkebiskopstid. Förlidet år, då ärkebiskopatet var ledigt. Dahlgren Släktprof. 2: 19 (i handl. fr. 1838). (R. Davidsons) ärkebiskopat kommer säkerligen att räknas som ett av de betydelsefullaste i den engelska kyrkans historia. SvTeolKv. 1928, s. 156. —
ÄRKEBISKOPINNA101032, f. (numera i sht i skildring av ä. förh.) ärkebiskops hustru l. änka. SynodA 1: 445 (1764). Friherrinnan (slutligen Ärkebiskopinnan) v. Rosenstein. Atterbom Siare VI. 2: 82 (1855). —
ÄRKEBISKOPLIG, förr äv. ÄRKEBISKOPELIG, adj. (-elig 1747–c. 1750. -lig 1635 osv.) [jfr t. erzbischöflich] som tillhör l. utgår från l. tillkommer l. hänför sig till l. har avseende på ärkebiskop. Then Ärkiebiskoplige stadhen Vpsala. Schroderus Os. III. 2: 340 (1635). År 1104 erhöll biskopen i Lund ärkebiskoplig värdighet och sattes till hufvudman för kyrkan i de tre nordiska länderna. SvH 2: 97 (1904). Många biskopar stå utan ärkebiskoplig kontroll direkt under påven. Fehrman OrientK 81 (1920).
Spoiler title
Spoiler content