SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KRÖNIKA krø4nika, äv. 302 (krö`nicka Dalin), sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er G1R 6: 161 (1529), Prytz G1 G 3 b (1621)); förr äv. KRONIKA, r. l. f.; best. -an; pl. -or l. -er.
Ordformer
(c(h)ronika, croni(j)cke (-ek-, -ch-) 1531 (: cronekerna, pl. best.), 15471746. kröneka, cröneke 1527c. 1600. krönika, krönike (chr-, cr-, -ch-, -ck-) c. 1540 (: Cröniker, pl.), 1554 osv. crönnicke 1558. -ken, sg. best. 1554)
Etymologi
[fsv. krönika, kröneka, krönik, kronika (-eka), motsv. ä. d. krønnickæ, chronica, d. krønike; av mnt. krönike, kröneke (jfr t. chronik), av lat. chronica, gr. χρονικά (underförstått βιβλία, böcker), n. pl. av χρονικός, hörande till tiden, till χρόνος, tid (se KRONISK), eg.: tidebok; böjningsformerna kröniken, kröniker möjl. att hänföra till en direkt motsvarighet till fsv. krönik. — Jfr KRONIK]
1) (i sht i fråga om medeltida förh.) historisk framställning som huvudsakligen avser att vara en uppteckning av yttre händelser i tidsföljd (utan försök att påvisa händelsernas orsakssammanhang) (jfr ANNALER a. HISTORIA II 1); äv. (i sht i fråga om förh. på 1500-talet) om historisk framställning av mera pragmatisk art, t. ex. Olaus Petris krönika; äv. om bok som innehåller dylik krönika. OPetri PEliæ a 4 b (1527). Alt thet han giordt haffuer, sij, thet är scriffuit j Iuda Konungas Chrönico. 1Kon. 14: 29 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Chrönikor som blifvit sammanflickade af författare, hvilka aldrig kände Historiens rätta afsigt eller väsendtliga föremål. Schröderheim Robertson 1: 16 (c. 1794). De äldsta svenska urkunder, som syssla med Staffan, äro krönikorna. Fornv. 1932, s. 132. — jfr BIBEL-, BISKOPS-, MEDELTIDS-, RIM-, ÅRS-KRÖNIKA m. fl.
2) allmännare, om berättande framställning som i fråga om konstlöshet, enkel uppradning av händelser o. d. mer l. mindre liknar en krönika (i bet. 1). Således börjar jag nu strax med min lilla krönika här ifrån Torpet. MoB 2: 10 (1791). Det är varken roman eller krönika, men litet av båda. SvD(B) 1937, nr 300, s. 6. — jfr OLYCKS-, SAMTIDS-, SKANDAL-, SKVALLER-, SLÄKT-, SOCKEN-KRÖNIKA m. fl. — särsk. i bildl. anv.
a) i uttr. dagens krönika, om dags- l. nutidshändelserna betraktade ss. en samlad helhet. De blad af nutidens, af dagens krönika, på hvilka .. (teckningen av tiden) målat sig sjelf. Wallin Rel. 4: 282 (1837). Ur dagens krönika. (1881; tidskriftstitel). — jfr DAGS-KRÖNIKA.
b) om person med rikt förråd av minnen o. nyheter; äv. med syftning på persons samtal o. d.; i sht i uttr. levande krönika. Callerholm Stowe 37 (1852). Hans samtal är liffullt och rikhaltigt, likt en lefvande krönika. Bremer GVerld. 1: 185 (1860). Gamla Sundskan — byns vandrande krönika. Forssman Aftonl. 12: 87 (1904). Mia, hela släktens levande krönika. Fitinghoff MLeijoncl. 46 (1916).
3) [jfr motsv. anv. av d. kronik, fr. chronique] artikel i tidning, tidskrift o. dyl. l. muntlig framställning i sht i radio som utgör en översikt av tilldragelserna under en viss tid på ett visst område; äv. om artikel som (i skämtsam ton) kåserar om aktuella personer l. episoder i det offentliga l. privata livet l. i skönlitterär form behandlar motiv av detta slag; äv. om på särskild plats i tidningen tryckt artikel (”understreckare”) som behandlar i sht kulturella frågor av allmänt intresse. Sturzen-Becker SFölj. 1: nr 1, s. 1 (1850). KarlstT 1887, nr 764, s. 3. Iduns krönika. Idun 1935, nr 29, s. 3. — jfr IDROTTS-, MODE-, UTRIKES-KRÖNIKA.
Ssgr (i allm. till 1, 2, 3): A (mindre br.): KRÖNIK-ARTAD, -BOK, -SKRIVARE, -STIL, se B.
B: KRÖNIKE-ARTAD, p. adj. (krönik- 18451913. krönike- 1877 osv.)
(1) -BOK; pl. -böcker. (krönik- 1790. krönike- 1786 osv.) Vi läsa om Konung Gösta / I krönike-bok. Snoilsky 2: 1 (1881). särsk., i sht i uttr. första, andra krönikeboken o. d., ss. benämning på tvenne historiska bibelböcker i gamla testamentet. Björkegren 1966 (1786). Then Förste Chrönikboken. (öv. 1790; rubrik; Bib. 1541: Första Boken aff Chrönicon).
-FÖRFATTARE.
-MÄSSIG. (krönike- 1845 osv. kröniks- 1848) Sturzen-Becker SvSkönl. 97 (1845).
-SKRIBENT. särsk. (numera ngt nedsättande) till 1: krönikeskrivare. Tempeus Messenius 92 (1612). PedT 1892, s. 101.
-SKRIVANDE, n. Schroderus Comenius s. 196 (1639).
-SKRIVARE. (krönik- 18131823. krönike- c. 1540 osv. kröniko- c. 15401836) särsk. till 1. OPetri Kr. 2 (c. 1540). NoK 116: 132 (1933).
-SKRIVNING. Lysander RomLittH 125 (1858).
(1) -SPEL. skådespel som bygger på krönikor l. har krönikeartad karaktär. Schück Shaksp. 2: 167 (1916). RöstRad. 1937, nr 51, s. 12 (i fråga om radio).
-STIL. (krönik- 1837. krönike- 1848 osv. kröniko- 1853) SvLittFT 1837, sp. 477. Den naivt konstlösa krönikestilen. 2NF 12: 1086 (1910).
C: (1) KRÖNIKO-HÄVD. (†) bekräftelse av krönikornas uppgifter? Allehanda gamble bref ransaka, afskrifwa .. och annat som till crönicko häfd tiäna kunde. Schück VittA 1: 141 (i handl. fr. 1629).
-SKRIVARE, -STIL, se B.
D (†): KRÖNIKS-MÄSSIG, se B.
Avledn.: KRÖNIKEAKTIG, adj. till 1, 2, 3.
KRÖNIKÖR, m.||ig. [bildat efter KRONIKÖR l. fr. chroniqueur] person som skriver krönikor, krönikeförfattare.
2) till 2. Johanson SpeglL 100 (1912, 1926). Den långa raden av krönikörer som berätta sina minnen av Strindberg. SvD(A) 1935, nr 324, s. 11.
3) till 3. Lundell (1893). Gustaf Fröding som krönikör. GHT 1910, nr 191, s. 6 (rubrik).
KRÖNIKÖS, f. [bildat till KRÖNIKÖR] (skämts. o. tillf.) till 3: kvinnlig krönikör. DN(A) 1933, nr 300, s. 9. jfr MODE-KRÖNIKÖS.
Spoiler title
Spoiler content