[runsv. eta, f., mat, fsv. äta, n., mat, ätia, f., ätande; jfr fd. æte (d. æde), mat, foder, fvn. eta, f., krubba, i pl. äv.: cancer (nor. nn. ete, mat, krubba), ävensom mlt. eten(t), mnl., nl. eten, fht. eʒʒan (mht. eʒʒen, t. essen); avledn. l. i neutr.-formen snarare substantivering av ÄTA, v.; fsv. ätia (o. därmed äv. i ssgn äto-bot nedan) sannol. till den kausativbildning till ÄTA, v., som föreligger i sv. dial. ättja, låta beta, etymologiskt identiskt med ETSA]
2) (numera bl. vard.) ngt att äta, föda l. mat. Thet gör honom ondt at han skal äta giffua. Syr. 14: 10(öv. 1536; Bib. 1541: maat). (Anklagad till vittne:) Hadhe du mindre swurit j fiohl, hadhe du haft meera ätha j åhr. BtFinlH 2: 339(1670). När ätat är alt, så bitas swinen. Stagnell BSjelfklok 29(1753). Jag bar nyss opp lite äta åt er på kammarn. Mjölk och smörgåsar. Holmström Benj. 49(1932). jfr MAT-, O-, SVIN-ÄTA.
Ssg (till 1; †): A: ÄTE-BOT, se B.
B: ÄTO-BOT. (äte- 1635. äto- 1716) [fsv. ätio bot] bot för markskada orsakad av ngns djurs ätande; utom i ordbok anträffat bl. i pl. At de skolle vtgifua i äteböther till Erich påuels N: 4 dallr koppar Mynt. ÅngermDomb. 11/12 1635, fol. 99. Swedberg Schibb. 408(1716).
SAOB
