ADJUTANT ad1jɯtan4t (adjuta´nt Weste), m.||(ig.) l. (i bet. 2) r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. adjutant l. adjudant, af fr. adjudant, ä. ajudant, af sp. ayudante, af lat. adjutans, p. pr. af adjutare, hjälpa]
1) mil. militär (l. civilmilitär), som är anställd hos en högre officer (l. civilmilitär) för att biträda honom i tjänsteåligganden l. vid en militär expedition. Tåg-ordning 1689, VIII. Regl. f. inf. 1751, 16. Så väl vid expeditionen, som vid öfriga tjenstgöringen har majoren till biträde adjutanten. Tj.-regl. 1858, 1: 107. En chef å flottans fartyg, på hvilket finnas minst tre medkommenderade officerare, eger utse en bland dem till sin adjutant. R. Pettersen i NF(1875). Adjutanten vid ett generalbefäl .. biträder vid stabsexpeditionen. Tj.-regl. 1889, s. 189. Fördelningsläkarens adjutant. Sjukv. i fält 18 (1889). — militär, som är anställd hos furste (i hans egenskap af militär) till uppvaktning. Konung Oscar I .. utnämnde honom .. till sin adjutant. KrigsVAH 1881, s. 204.— (skämt.) biträdande person i allm. Dalin(1850). — jfr BATALJONS-,BATTERI-,BRIGAD-,DIVISIONS-,FLYGEL-,GENERAL-, GENERALS-, KOMMENDANT-,KOMPANI-,PLATS-,REGEMENTS-,STABS-,ÖFVER-ADJUTANT.
