publicerad: 1925
FLYGEL fly3gel2, sbst.1, r. l. m.; best. -n, ngn gg -glen (Sahlstedt (1773), Ljunggren Resa 86 (1871)) l. (numera bl. ngn gg vard. i södra Sv.) -en (HH 20: 247 (c. 1635), Sjötactik 1795, s. 44); pl. -glar ((†) -gelar Söderman ExBook 91 (1679)).
Ordformer
Etymologi
[jfr d. flygel, isl. flygill; av t. flügel resp. nt. vlögel, eg.: vinge, samhörigt med FLYGA; jfr FLÖJEL, sbst.1 Ordet har upprepade ggr (i olika betydelser) inlånats från t.]
1) (†) vinge. Hwart änglahufwud (har) allenast 2 flyglar eller wingar. HSH 3: 141 (1693; i fråga om serafimerorden).
2) om föremål som i ngt avseende l. i ngn av sina delar liknar en fågelvinge.
a) (stort) piano som har formen av en rätvinklig triangel med inböjd hypotenusa, i vilket strängarna äro spända vågrätt i tangenternas längdriktning (liggande flygel); förr äv. om likartat piano vars strängar voro spända lodrätt i förh. till klaviaturen (stående flygel). Clavicymbaler .., hvilka .. af sin skapnad i början kallades Flygel. Hülphers Mus. 80 (1773). Af pianofortets olika arter: flygeln, taffeln och pianinot, kan endast den förstnämndas konstruktion och klang anses motsvara fordringarna på ett konstnärligt spel. Wegelius Musikl. 2: 171 (1889).
b) [av t. flügel, på grund av baljornas vingform] (av Landtbruksstyrelsen föreslagen) benämning på baljväxtsläktet Tetragonolobus Knaut. NormFört. 23 (1894). — jfr SPARRIS-, STRAND-FLYGEL.
c) [av t. flügel, eg. benämning på den propeller som utgör en huvudbeståndsdel av apparaten] tekn. instrument för uppmätning av strömhastighet l. vattenmängd i ett vattendrag. TT 1893, Allm. nr 14, s. 1. Ymer 1912, s. 161.
3) sidoparti l. sida av ngt; mer l. mindre utskjutande del av ngt. — särsk.
a) i sht mil. om vardera av de yttersta, på båda sidor om centern befintliga delarna av en i stridsordning uppställd större truppstyrka l. här (l. av denna intagen ställning); högra l. vänstra hälften av en uppställd trupp; äv. i fråga om flotta. Kavalleri betäckte högra flygeln av infanteriet. HH 20: 247 (c. 1635). (Hammarsköld) uppställde sin slagordning så, att krigsfolket stod i midteln och bönderne på båda flyglarne. VittAH 17: 379 (1839, 1846). Styrbords (babords) flygel kallas, såväl de yttersta fartygen af en linie, som alla de fartyg, hvilka äro styrbord (babord) om midtel-fartyget. Bæckström Sjökr. 1: 86 (1887). Benämningarna högra och vänstra flygeln bibehållas äfven efter vändning från fienden. 2NF (1907). — särsk.
α) (†) i uttr. adjutant l. generaladjutant av flygeln, flygeladjutant resp. generaladjutant. Heinrich (1814). (Han utnämndes) 1776 till generaladjutant af flygeln. IllMilRevy 1898, s. 63.
γ) bildl. Ljus- och färgidealismen med sina representanter på motsatta flyglar: Rembrandt och Manet. Rydberg Varia 143 (1894). Här (i England) ses ingen svart flygel på ena sidan hota med reaktion, ingen röd flygel å den andra hota med revolution. Kjellén Storm. 2: 16 (1905).
b) jäg. om var särskild av armarna (l. deras ändpunkter) vid drevjakt. Leijonflycht (1827). Schröder SvJakt. 199 (1891).
c) i sht byggn. (vanl. lägre) sidoparti som skjuter ut från en större byggnadsmassa, ofta i vinkel mot denna; stundom om den del av en våning som ligger i en dylik flygel; ofta liktydigt med: flygelbyggnad. Det .. var inom en tima giordt, at de tre gamle Flyglarne (i Stockholms slott) stodo i brand. Nordberg C12 1: 34 (1740). Han uppförde ett litet stycke från framfasaden två flyglar för kök, visthus och betjening. Brunius GotlK 2: 366 (1865). Ett par framspringande flyglar .. omge ett midtparti och liksom öppna byggnaden mot omgifningen. Hahr ArkitH 396 (1902). — jfr GÄST-, KAVALJERS-, KONTORS-, KORS-, SLOTTS-FLYGEL m. fl.
d) (föga br. utom i ssgr) vardera halvan i en dubbeldörr (flygeldörr), dörrflygel; i sht i pl.: dubbeldörr. Ekblad 419 (1764). Rothstein Byggn. 504 (1859). De yttre, målade flyglarna (på altarskåpet). Wrangel Bildsk. 6 (1915).
e) (†) näsvinge. (Infödingarna vid Timakowa) genomborra näsans skiljovägg eller flyglarne och sticka deruti små trädbitar. Fries ÅrsbVetA 1832, s. 3. — jfr NÄS-FLYGEL.
f) (mindre br.) = FLYGEL-BORD 1. Den stora salen, där ett bord med två flyglar redan stod dukat. Tersmeden Mem. 2: 74 (1735).
h) (förr) ridk. sidostycke på ett betsel l. en kapson. VexiöBl. 1825, nr 15, s. 4. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 13 (1836). Ett snäckbetsel med sina flyglar. Lilljebjörn Minn. 144 (1874).
i) (i fackspr., i sht förr) på jaktgevär. Lika obehöfligt är .. att förse (böss-)kolfven med en utstående flygel, för att deremot stöda kindbenet vid anläggningen. Jochnick Handgev. 22 (1854). Hahr HbJäg. 111 (1866).
j) [jfr motsv. anv. av nor. vinge] (föga br.) sidomed l. hjälpmed på släde. En kuskbockssläda med lackerade flyglar. SD 1892, nr 325, s. 7. — jfr KORS-FLYGEL.
Ssgr: (3 a) FLYGEL-ADJUTANT. mil. urspr.: hos överbefälhavaren för en armé anställd officer som tjänstgör ss. adjutant för ngn av arméns flyglar; numera (i fråga om utländska förh.) i sht om stabsofficer som tjänstgör som personlig uppvaktning hos furstlig person; jfr GENERAL-ADJUTANT. FlygelAdjutant hos Grefven af Artois. SP 1792, nr 170, s. 2. —
(3 d) -ALTARE. konst. (medeltida) altarprydnad i form av ett skåp med tvenne dubbeldörrar. Eichhorn KonstH 145 (1881). —
(3) -BORD.
1) om vartdera av de bord som sättas vid sidan av större sådant; jfr 3 f. Bröllopsborden äro ordnade i s. k. hästskoform — ett långbord .. samt tvenne flygelbord. Bergman GotlSkildr. 254 (1882).
(jfr 3 c) -BYGGNAD. (lägre, sammanbyggd l. fristående) sidobyggnad som ansluter sig till en större byggnad. PT 1758, nr 16, s. 4. Herresätena bestodo dels af en enda hufvudbyggnad, dels af en sådan i förening med flygelbyggnader. Brunius SkK 370 (1850). —
(jfr 3 d) -DÖRR.
-FORMIG.
(3) -GLAS. konstind. ett slags venetianskt glas l. bägare med på sidan vidsmälta fria utsprång. NF 5: 1270 (1882). —
(2) -HORN. (knappast br.) mus. bygelhorn. Höijer MusLex. (1864). 2NF (1907; med hänv. till bygelhorn). —
(3) -JÄRN. artill. handtag av järn vari det på en föreställarkista sittande manskapet håller sig under kanontransporten. Hazelius Artill. 244 (1839). —
(3 a) -MAN, m.||(ig.) särsk. mil. o. gymn. person (ofta särdeles lång o. ståtlig) som har sin plats ytterst på flygeln av en trupp. ReglInf. 1751, s. 67. Fortfar han att vara frisk, blir han en flygelman med tiden. Runeberg (1843) hos Strömborg Runebg IV. 1: 489 (om en nyfödd gosse). —
(jfr 3 g) -ORT. (†) bärgv. om utgrening från en stoll. Leijell PVetA 1751, s. 20. Rinman 2: 231 (1789; i fråga om t. förh.). —
(2 a) -PIANO. (numera knappast br.) flygel. Gosselman Sjöm. 2: 139 (1839). Östergren (1921; angivet ss. sällsynt). —
(3 a β) -SPEL. spelt. i schack, om spel på flyglarna. Flygelspel på kungssidan, .. flygelspel på drottningens sida. Wilson Spelb. 39 (1888).
Avledn.: FLYGLA, v., ss. enkelt ord anträffat bl. i pass. [nybildat ss. enkelt ord] (enst.) till 3, i pass. med intr. bet.: vara försedd (liksom) med flyglar, vara flankerad. Slottstrappan, vars balustrad flyglades av två aloëurnor. Ossian-Nilsson Slätt. 103 (1909). jfr AV-, OM-, ÖVER-FLYGLA samt FLYGLAD, p. adj. —
FLYGLAD, p. adj.
2) (enst.) till 3 d: försedd med flygeldörrar. Starkt är den flyglade porten / byggd. Lagerlöf HomOd. 210 (1908).
Spoiler title
Spoiler content