SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFFÖDE, n.; pl. -en (Rudbeck Atl. 1: 763 (1679)).
1) (†) = AFFÖDA, r. l. f. 1. Afföda, f. afföde, n. die Zucht oder Geburt von Vieh und Menschen, Kinder, Nachkömmlinge. Lind (1749). Dähnert (1784). — särsk.
a) om djur. Samme fåår och theras affföde. RR 28 Nov. 1547, fol. 270 b. I de älfver, der laxen obehindrad får gå längst upföre, .. märkes deraf blifva mer afföde och lax-alster. Gisler i VetAH 12: 182 (1751). Huggormars afföde. Borg 2: 639 (1753).
b) om människor. (Vi) äre Hedningarnas Afföde och Effterkommande. J. Matthiæ 1: 155 b (1658). (De ofrälse ståndens) manlige afföde. 2 RARP 3: 468 (1723). — jfr: (Romarna) föregifwa sigh och Romulum .. wara Gudhens Martis Affödhe. Schroderus Liv. 3 (1626). Jättarna .. hafwa sträckt sitt afföde länger söder i Swerige. Rudbeck Atl. 3: 263 (1698).
2) (†) = AFFÖDA, r. l. f. 2. Dhe (människor) som äro inkomne små till wäxten, äro i hwart afföde (per insecutas generationes), komne til den största arten som nu finnes i Swerige. Rudbeck Atl. 3: 243 (1698).
3) (†) = AFFÖDA, r. l. f. 3. Jagh menar Latinen sielf tillika med dhe andra (språken) wara ett afföde af dhet Celtiske. Rudbeck Atl. 1: 72 (1679). (Detta) ords afföden (his affinia vocabula). Därs. 1: 763.
Spoiler title