AFFÖDING a3v~fø2diŋ, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
(nästan †) afkomling, ättling. (Kains) affödingar. Rudbeckius Kon. reg. 17 (1614). Nit för fäderneslandet (har) beredt (dem) .. theras tacksamme affödingars ärestoder. Tessin Tal B 1 (1751). (Fäder,) som skulle blygas för en illa artad afföding. Höpken 1: 240 (1771); jfr Dens. 1: 414. — bildl. Dygden och dess affödingar äro af gammal ätt. Tessin Bref 2: 201 (1754). Hvarje .. menskligt individuum är en afföding af slägtets naturverksamhet. Granfelt 187 (1861, 1870). — (†) om afart l. varietet. Den stora Ängsyran, som växer .. i Lappmarken och är en afföding af vår Ängsyra. Rothof 711 (1762).
