AFLÄNKA a3v~läŋ2ka, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr t. einen fluss ablenken]
(föga br.) gifva (ngt) annan riktning. Om hinder ej mötte, skulle (jordens klotform o. rotation) ge åt vattnet en aflänkning för norr ut flytande floder åt öster, för söder ut flytande åt vester. Nordenskiöld 1: 362 (1880). En östlig aflänkning. Dens. 1: 15. — jfr LÄNKA (v.2) AF.
