SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
AFSPRÅNG a3v~sproŋ2 (a`fsprång Weste), n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[bildadt af SPRÅNG med anslutning till t. absprung; jfr holl. afsprong samt d. afspring; jfr äfv. AFSPRINGA]
1) (föga br.) språng åt sidan; tvärsprång. Göra et afsprång, (om hästar) To start aside. Widegren (1788). Taga ett afsprång. Lindfors (1815). — jfr: Hästen (gjorde) helt oförmodadt ett afsprång åt sidan. G. Thomée enl. Kindblad (1867). — särsk. (fullt br.) jäg.:
a) språng tvärt åt sidan af vägen. Möller (1782, under absprung). Då man går på spårsnö efter Hare, .. följer (man) spåret intil dess man blifver varse, at han börjat göra lyckor och afsprång. Brummer 72 (1789). Nilsson Fauna 1: 435 (1820, 1847). J. W. Lindblad i NF 1: 223 (1875). Lon (hade) gjort ett skickligt afsprång från en skogsväg. O. Wetterhoff 1: 105 (1883). Drifven af hundar, går han (dvs. harkängurun) bukter och gör afsprång liksom haren. Sundström i NF 9: 564 (1885). — jfr AFHOPP.
b) ställe, där ett dylikt språng sker. Kommer man då till ett afsprång, eller der .. sjelfva spårets rigtning tvert afviker åt sidan, .. kan det lätt hända att han (dvs. haren) sitter derinvid. Svederus Jagt 154 (1832). Afsprång kallas dels stället der djuret med ett längre tvärsprång viker hastigt af, dels sjelfva rörelsen. Källström 196 (1850, 1861); jfr a. Uppf. b. 3: 483 (1873).
2) afvikelse l. förirring från den rätta l. vanliga vägen l. riktningen. — jfr AFSTEG.
a) (†) i mera eg. bet. — särsk. om abnorm riktning hos magnetnålen. Magnetnålen (befinnes) under denna reguliera förändring understundom giöra starkare afsprång. Klingenstierna Mussch. 592 (1747). Wargentin i VetAH 11: 54 (1750). — i bild. Skulle man aldrig så litet fara på sned, behöfver man icke länge fara vilse, innan man blir sit afsprång varse. Plantin Intr. i VetA 11 (1784).
b) (numera föga br.) bildl. Ständiga afsprång ifrån det erkändt goda och rätta. Leopold 5: 203 (c. 1827). Utan vacklande eller afsprång uppsteg ni gradvis i statens tjenst. Valerius 2: 182 (1848). — särsk.
α) (mindre br.) afvikelse från ämnet; digression, exkurs. Düben Skaldek. Föret. s. 3 (1721). Detta lilla afsprång til allmänna historien. Schützercrantz Præs. i VetA 1777, s. 38. Hvilka afsprång ifrån det ursprungliga ämnet! Palmær 159 (1848). Kindblad (1867). — jfr AFSPRUNG 1.
β) (†) undanflykt, krumbukt. Partiet tänkte, igenom dessa vändningar och afsprång, reta den Stora Konungen til hårdare Expressioner. Nordberg 2: 395 (1740).
3) (knappast br.) olikhet, skiljaktighet. Lindfors (1815). Almqvist (1842). Dalin (1850).
4) (mindre br.) afsats, utsprång, utskjutande del (af en byggnad l. en bergsträcka o. d.). Almqvist (1842). Flera af de gamla kyrkorna hafva ett eller flera afsprång på taket. C. G. Brunius enl. Kindblad (1867). Björkman (1889).
Spoiler title
Spoiler content