publicerad: 1898
AFSÖNDRA a3v~sön2dra (a`fsöndra Weste), v. -ade (se för öfr. SÖNDRA). vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.); -ARE.
Etymologi
[jfr d. afsondre, ä. d. afsøndre, mnt. afsunderen, holl. afzonderen, t. absondern, ä. t. absöndern, absündern]
eg.: afskilja l. frånskilja l. bortskilja; i sht med betonande däraf, att den l. det afskilda osv. kommer att utgöra ngt särskildt för sig. — jfr SÖNDRA, AFSÖNDRAD, AFSÖNDERLIG, adj.1
a) (mindre br.) om delar l. föremål, som sitta fast vid l. sammanhänga med andra: lösgöra, (från)skilja. Acrel Chir. händ. 36 (1759, 1775). Man kan afsöndra hvardera af dessa (yttre växt-)delar från hvarandra och hvar för sig kan likaväl fortfara att lefva. Fries Utfl. 1: 261 (1843).
Anm. Till 1 a ansluter sig sannol. följ. bildl. anv.: (†) Som en ifrån fäderneslandet afsöndrad ledamot och riksens förrädare anses och straffas. RF 1719, Föret.; jfr Sw:s R:s ständers besl. 1633, mom. 2. jfr: (Han) skall såsom et onyttigt Ledemoth ifrån Kongl. May:tz Hoff afsöndras ock afwijsas. Schmedeman Just. 42 (1560). — jfr 2 a, b samt AFSKÄRA 1 c slutet.
b) (numera mindre br.) om föremål, personer osv., som befinna sig ibland l. bredvid l. hos andra: taga ut l. undan; aflägsna; ofta närmande sig 2. (Att Gud före Jerusalems förstöring) them (dvs. de trogna) .. ifrå the ogudactiga såom hwete ifrå agnar affsyndrade. P. Erici 2: 347 a (1582). A(fsöndra) agnarne från säden. Meurman (1846); jfr a. — hålla i sär, gifva särskild(a) plats(er) åt, placera hvar för sig; jfr e. Sjukrummen indelas så, att de olika könen kunna afsöndras. SFS 1831, s. 177. LAHT 1882, s. 53.
c) (†) om person; refl.: aflägsna sig (från ett ställe, där man är tillsamman med andra, l. från ngn, med hvilken man är tillsamman); jfr 2 a. Feltherren .. validicerede (dvs. höll afskedstalet till) dem (dvs. stånden, vid riksdagens afslutning) .. såssom och begärede (att) ingen wille sig härifrån afsöndra förr änn dett wore vnderschrifwidtt. RARP 1: 147 (1631). jfr AFSÖNDRAD 1 a. — skilja sig l. slita sig lös (från ngn). (I) kunnen .. intet afsöndra eder (vous arracher) ifrån den Nymphe I älsken. Ehrenadler 274 (1723). Humbla 93 (1740).
d) i sht naturv. o. tekn.: afskilja l. aflägsna (ett ämne l. en beståndsdel från föreningen med ett ämne l. en kropp); jfr 3; ofta pass. l. refl. med (mer l. mindre) intr. bet. G. Brandt i VetAH 2: 52 (1741). (Några) kokade Malmen och afsöndrade Slaget (dvs. slagget). Mörk Ad. 1: 134 (1742). När ben utsättas för inverkan af klorvätesyra, afsöndras de kalkhaltiga beståndsdelarne. Tekn. tidn. 1871, s. 230. Vid groddbildningen afsöndra sig i moderkroppens inre särskilda celler .., hvilka organisera sig till nya individer. F. Björnström i NF 5: 88 (1881). — särsk.
α) i akt. med saksubj. (En glödande gasmassa,) stadd i hastig rotation, kan afsöndra ringar. Gyldén i NF 8: 1431 (1884).
e) gm stängsel l. ngt annat åtskiljande l. hindrande afskilja l. afdela (i sht ett område, en yta o. d.); ofta i pass.
α) (mindre br.) afstänga l. (af)skilja (ett område osv. från ett annat); jfr 2 a. I n. och n.v. är .. (den italienska halfön) förenad med den öfriga europeiska continenten, men tillika afsöndrad genom Alpernas höga fjällmur. Palmblad Geogr. 166 (1835, 1851). — (föga br.) om gränslinje: afskilja, afgränsa. Luth 61 (c. 1575).
β) (föga br.) uppdela (ett helt i skilda delar). Framför orchestran låg Skådebanan .., som afsöndrades i flera afdelningar. Palmblad Fornk. 2: 358 (1845). — jfr AFSÖNDRAD 1 b.
a) [jfr t. jemand l. sich von menschen absondern] afstänga l. isolera.
α) tr.: afstänga l. afspärra l. utesluta (ngn l. ngt); jfr 1 b. (Gud) affsyndrar thet (dvs. judafolket) jfrå all annor folck. Förspr. t. GT a 2 b (Bib. 1541); jfr c. De spetelske afsöndrades från all gemenskap med de friska. Franzén Pred. 4: 234 (1844). De (skolbarn), som visa sig ega ett förderfligt inflytande på andra, (böra) afsöndras och upptagas i (särskilda) anstalter. C. A. Uddgren i Folkskolestyr. i Gbg ber. 1867, s. 17. — [jfr mnt. afgesundert samt anm. till 1 a] (mindre br.) om exkommunicerande. P. Jonæ Ang. Cursus visit. 317 (1605). Afsöndra en .. förhärdad och obootfärdig Syndare .. ifrån Gudz Församlingz gemeenskap. Kyrkol. 10: 2 (1686). — (†) Den, som ifrån detta H. Sacrament (dvs. nattvarden) blifvit ordenteligen afsöndrad. Bælter Cerem. 867 (1762).
β) refl.: draga sig undan, hålla sig på afstånd, skilja l. isolera sig. (Johannes) affsyndrade sigh jfrå Presterskapet. L. Petri 1 Post. D 3 b (1555). Han .. hade bordt .. afsöndra sig ifrå den gemena hopen. Borg Luth. 2: 178 (1753). Den som rätt fruktar Gud, han afsöndrar sig icke från menniskor, han lefver midt ibland dem. Tegnér 4: 146 (1828). Dens. 6: 304 (1837). Ett folk kan .. blifva skröpligt och åldras .. och det afsöndrar sig då i orklös maklighet från de i tiden verkande .. krafterna. Strandberg 1: 368 (1863). jfr: Vistelsen utomlands vederkvicker, emedan vi där bättre kunna afsöndra oss och bestämma öfver vår dag. Heidenstam i Ord o. bild 1896, s. 2. — (†) hålla sig borta l. undan från (ngt gemensamt); afhålla sig från. Anderss Jörensson .. (har på grund af en förseelse) en tijdh .. most sigh detta loflige samqwembdett afsöndra. RARP 2: 62 (1634).
b) (†) söndra l. aflägsna l. bringa till affall (från ngn l. ngt). jfr AFSÖNDRAD 2 b, AFSÖNDRING 2 b. — särsk.
α) [jfr ä. d. afsøndre] söndra l. skilja (ngn från hufvudman, bundsförvant, förbund, parti o. d.). Ath hans n(åde, dvs. konungen af Danmark) will .. szeg vdj ingen motthe aff szundre lathe frå kon: Ma:t tiil Swe(rige). G. I:s reg. 10: 38 (1535). (Att) skynda på Ryssens förlijkning medh Pålacken, och affsyndra honom från oss. A. Oxenstierna Skr. 1: 549 (1633); jfr β. — i sht refl.: söndra sig, skilja sig, affalla. G. I:s reg. 8: 83 (1532). Lika som thetta rike .. uthi sådana christenhetenes nödh sigh ifrå annet christet folk undandraga och afsyndra ville. RA 1: 440 (1545). Then Sandomiriske Adelen .. (har) sigh ifrån honom (dvs. fienden) afsöndrat. N. Av. 13 Mars Rel. 1656. jfr: Afsöndra sig ifrån et bolag, A societate inita secedere. Sahlstedt (1773). jfr äfv.: The som sigh ifrån samme Besluth afsyndre. Carl IX i Hist. bibl. 2: 282 (1596).
β) gm framkallande af ovilja l. tvedräkt aflägsna. (Han) har .. velett afsyndrett undersåternes hiärta ifrån mig. A. Oxenstierna Skr. 1: 12 (1605). jfr: Altt sådantt som kundhe afsyndra våre gemöter (dvs. sinnen). Därs. 1: 51 (1612).
c) (numera föga br.) uttaga l. särskildt bestämma (ngt till visst syfte). L. Petri Kr. 58 (1559). — särsk.: uttaga l. utkora l. bestämma (ngt till heligt syfte l. bruk). Brödh och wijn, som empnat och aff syndrat warder til bruks (vid nattvarden). L. Petri Dial. om nattv. C 7 a (1562); jfr KOF 1: 303 (1575). Consecrate, .. helga, inviga, afsöndra til heligt bruk. Serenius (1734). jfr: Et Tempel, som åt oskyldiga nögen afsöndras. Götheb. m. 1759, s. 46. — närmande sig d. När j nu vthskifften landet .., så skolen j affsyndra en deel aff landena, thet Herranom heligt wara skal. Hes. 45: 1 (Bib. 1541). — närmande sig 1 b. Effter try åår skalt tu affsyndra all tiyend aff tinne sädh j thet året. 5 Mos. 14: 28 (Bib. 1541; öfv. 1893: afskilja) [jfr t. den zehenden alles einkomens absondern. Luther].
d) skilja l. utbryta (ngt från den större enhet, hvari det ingår, l. från andra delar af ett gemensamt helt).
α) om område, besittning o. d. C. Hårleman Præs. i VetA 1746, s. 12. En liten del af det gamla Sverige blef .. af K(onung) Emund .. därifrån afsöndrad och till Danmark afstådd. Schlyter Jur. afh. 2: 100 (1835, 1879); jfr α'. Sedan Siljansnäs' församling blifvit afsöndrad (från Leksand). Kôersner Dal. 59 (1885). Svenska kabinettet hade .. uppfordrat Danmark att afsöndra Holstein icke blott från det egentliga Danmark utan ock från Slesvig. De Geer Minnen 1: 249 (1892). — särsk.
α') (numera bl. i historisk stil) om abalienation af kronans tillhörigheter. Såsom Sveriges rike aldrig må delas ..; alltså vele ej heller vi afsöndra därifrån något förstendöme, land, stad, slott eller län igenom arfskifte, donationer eller förläningar. KF 1719, § 4; jfr KF 1772, § 4. Schönberg Bref 1: 160 (1772). Afsöndrade kronogods. J. F. Nyström i NF 13: 795 (1889). — jfr AFSÖNDRING 2 c α.
β') (från sin öfriga jordegendom) utbryta o. åt annan person osv. upplåta (ett visst egoområde o. d.); i sht jur., kam., om upplåtande mot viss årlig afgäld, utan att det frånskilda egoområdet osv. kommer att utgöra en särskildt i mantal satt possession. De afsöndrade ägornes återkallande. Abrahamsson 219 (1726). Rabenius Kam. § 133 (1825, 1832). (Han) afsöndrade .. ett hemman från sitt gods och skänkte det åt sin församling till en Skole-inrättning. Järta i SAH 12: 95 (1826). Afgäld å afsöndrad jord. SFS 1864, nr 49, s. 1. Vill någon från hemman eller lägenhet afsöndra vattenfall eller fiske. Därs. s. 7. NF 1: 225 (1875). — jfr AFSÖNDRING 2 c β.
β) (föga br.) språkv. Till räkneorden hänföras .. (bl. a.) Afsöndrande ordningstal, t. ex. Hvarannan, Hvartredje. Enberg Sv. spr. 123 (1836). jfr Fryxell Sv. spr. 37 (1827, 1835).
γ) i annan anv.; i sht om handlingen att utbryta ngt så, att det bildar ett själfständigt helt. Kan wäl wara tilbörlighit .. at then Hedniske Philosophia .. Icke tilhopa mänges, vtan försichteligen affsyndras ifrån S. Theologia. L. P. Gothus Mon. pac. 23 (1628); jfr f. De ifrågavarande bildningslinierna afsöndrades till särskilda skolor. Rietz Sk. skolv. hist. 168 (1848). Sålunda kunde ur historien afsöndras ämnet konsthistoria och utförligare behandlas som valfritt. Sv:s h. flicksk. 156 (1888). — i sht refl. Åtskilliga medlemmar afsöndrade sig (år 1754) ur .. frimurarelogen i Clermont under namn af Tempelherreorden. Boëthius i NF 15: 1559 (1891). Den tid, då de nordiska språken afsöndrade sig från de öfriga germanska. Noreen Därs. 17: 3 (1892); jfr e. Redan i början af medeltiden afsöndrade sig prästerna såsom ett eget stånd från det öfriga folket. Läseb. f. folksk. 441 (1892); jfr a, e.
e) låta (ngn l. ngt) gm kännetecken, egendomligheter o. d. skilja sig (från andra l. annat); särskilja, åtskilja; ofta i pass. Ödmann Anv. t. skrift. 86 (1823). Genom en särskild drägt afsöndras från andra civiliserade nationer. Odhner G. III:s hist. 1: 511 (1885); jfr Publ. handl. 11: 417 (1778). — jfr AFSÖNDRAD 2 d.
f) aflägsna l. afskilja (ngt oväsentligt l. obehörigt o. d.); bortskilja, utmönstra, fjärma; stundom närmande sig 1 b l. d i bild. Arvidi 20 (1651). Huru behandlar man ett ämne poetiskt, om icke derigenom, att man derifrån afsöndrar allt som hör till en främmande och förgången tid, och som numera icke talar till något hjerta? Tegnér 5: 467 (1825). Konsten skall afsöndra det betydelselösa och prosaiska; icke det mindre upphöjda eller mindre förnäma. Rydqvist i SAH 12: 419 (1827). Afsöndra det oväsentliga. Tegnér 4: 101 (1830). I det .. (konstnären) afsöndrar, hvad som icke framställer anden. Ljunggren Est. 1: 68 (1856, 1869). — (†) Finner .. (öfverheten) någhot ibland laghen, som .. icke haffuer skäl medh sigh, thet skal hon lika som flerd, affsyndra. L. Petri Krön. pred. B 4 a (1561). — (numera föga br.) i sht filos.: bortse l. abstrahera från (ngt). Långvarigt särskildt betraktande af et och samma ting .. och andre tings afsöndrande därvid. R. Martin Præs. i VetA 1763, s. 62. jfr: Begreppets bildande innefattar .. (jämte andra moment) Abstractio eller afsöndrandet. Afzelius Log. 6 (1839).
3) [sannol. utveckladt ur 1 d; jfr d. afsondre, holl. afzonderen, t. die augen sondern thränen ab; jfr äfv. lat. secernere, excernere, fr. sécréter] i sht fysiol., om naturprocess (subj. är vanl. en del af en organism); eg.: ur sig afskilja; efter beredandet l. bildandet af (en vätska o. d.) (småningom) afskilja (den) l. låta (den) utträda l. framsippra; afgifva (se d. o. 4 b); ofta pass. i (mer l. mindre) intr. bet. Miölksafftens afsöndrande. Swedberg Ungd. 287 (1709). Spotten afsöndras hos de däggande djuren af egna körtlar. Berzelius Kemi 6: 177 (1830). Lefvern .. afsöndrar Gallan. Sundevall Zool. 6 (1835, 1864). Många (bladlöss) afsöndra .. en söt .. saft. Stuxberg i NF 2: 651 (1877). Tätörtens blad äro .. klibbiga af en ur små körtelhår afsöndrad saft. Sandahl Därs. 12: 1293 (1888). — abs. När .. en körtel afsöndrar. Rein Psyk. 1: 420 (1876). — jfr SALIV-, SLEM-, SVETT-, URIN-AFSÖNDRANDE m. fl. adj. samt AFSÖNDRING 3.
Spoiler title
Spoiler content