publicerad: 1999
SVETT svet4, r. l. m. (PErici Musæus 2: 210 b (1582) osv.), äv. (numera bl. i ssgn ULL-SVETT) n. (Wallenius Proj. G 1 b (1682), 2RARP 6: 192 (1731), Textilbok. 96 (1956: ullsvettet)); best. -en, äv. att hänföra till sg. svette (se nedan), (ss. n. -et); pl. (†) -ar (äv. att hänföra till sg. svette (se nedan), Sahlstedt (1757), Weste FörslSAOB (c. 1817; angivet ss. sällan förekommande)), l. -er (äv. att hänföra till sg. svette (se nedan), Kolmodin QvSp. 1: 63 (c. 1710, 1732), JGTopelius (1808) hos Vasenius Top. 1: 169 (: nattsvetter)); förr äv. SVETTE, r. l. m.; best. -en (se ovan); pl. -ar l. -er (se ovan).
Ordformer
(sue- i ssg 1556 (: suefox). sued- i ssg 1571 (: Suedfox). sueette- i ssg 1611 (: sueettehål). sueetten, sg. best. 1611. suett- i ssg 1577 (: Suettfoxe). suetten, sg. best. 1603. suätt- i ssg 1660 (: Suättbäch). sved (sw-, -dh) 1548—1581 (: svedfox). swees- i ssg 1687 (: swees fuchs). sweet 1588—1675. sweett c. 1580—1588. swess- i ssg 1687 (: swessfux). svet (sw-, -ht, -th) 1528—1789 (: svet-holen). sweta- i ssg 1590 (: Swetabadh). swetes- i ssg 1582 (: swetes dropar). svett (sw-) 1526 osv. swetta- i ssgr 1526 (: swettadukar)—1585 (: Swetta Socker). swette 1589, 1589 (: til swette). svette- (sw-, -tth-) i ssgr 1526 (: swettedwk)—1998 (: svetteduk). svetten, sg. best. (su-, sw-, -ee-, -i-, -t-) 1582 osv. swetz- i ssg 1642 (: Swetzholen). switt 1536—1711 (: Swittfox). svitte- (sw-) i ssgr 1585 (: Switte Socker)—1686 (: swittepulfwer). swätt 1639 (: Purpurswätt)—1691 (: swätt lattwerg). swätte- i ssgr 1587 (: Swättehohl)—1639 (: Swättedukar))
Etymologi
[fsv. sveter, svetter, sv. dial. svett, svitt, äv.: blod av slaktat kreatur o. d.; jfr fd. sweet (d. sved), nor. bm. svett, nor. nn. sveitt, fsax. swēt, mlt. swēt, motsv. mnl. sweet (nl. zweet), ffris. swēit, fht. sweiz (t. schweiss), äv.: blod, feng. svāt (eng. sweat (bildn. till sweat, svettas)); jfr äv. fsv. svete, sv. dial. svette, nor. bm. svette, fvn. sveiti, nor. dial. sveite; till den rot som äv. föreligger i gr. ἶδος, lat. sudor, båda: svett; formerna med tt (o. kort e) utgår från adj. SVETT. — Jfr SUDARIUM, SVETT, adj., SVETTAS, SVETTIG, SVETTIS, SVETTIS-, SVETTSAM]
1) om ett tunt, klart o. (vanl.) färglöst sekret (som består av vatten, en mindre mängd koksalt o. organiska ämnen o.) som (i droppform) utsöndras av körtlar i huden på människa (o. vissa djur) vid stark värme l. stark ansträngning l. sjukdom l. stark sinnesrörelse o. d. (för reglering av kroppstemperaturen); ofta i sådana uttr. som bada l. simma i svett, för att beteckna att ngn svettas ymnigt; jfr TRANSPIRATION. Torka, stryka svetten ur pannan. Hästen ångade av svett av den kraftiga ansträngningen. Drypande, klibbig av svett. Vakna (genom)våt av svett efter en mardröm. Den febersjuke badade i svett. Luk. 22: 44 (NT 1526). Alt förgifft (i kroppen må) genom sweett .. fördrijffuas. Berchelt PestBeg. B 6 a (1588). Esopus gick at Suetten lackadhe nedh på honom. Balck Es. 20 (1603). Hästen sprang så at svetten stod om honom. Möller (1790). Svett, (dvs.) sekret af hudens körtlar, utgöres hufvudsakligen af vatten, 97 - 99 %, några salter, företrädesvis koksalt, litet kalisalter och fosfat. Cleve KemHlex. (1883). De elva soldaterna dröp av svett (efter marschen). Malmqvist BerTräskmark. 1: 313 (1976). Dagligen avgår utan att man märker det 0,5 - 0,6 liter svett som genast avdunstar. BraBöckLex. 22: 221 (1980). Det luktade svett i omklädningsrummet. Myrdal AnnanVärld 202 (1984). — jfr ARM-, ARM-GROPS-, ARM-HÅLS-, BLOD-, DÖDS-, FEBER-, FETT-, FOT-, HAND-, NATT-, PURPUR-, SKO-, ÅNGEST-SVETT m. fl. — särsk.
a) (numera mindre br.) i uttr. kall svett (jfr b β), svett som känns kall, kallsvett. Lindh Huuszapot. 140 (1675). En kall swett lopp henne öfwer alla lemmarna. Ehrenadler Tel. 263 (1723). Kall svett är en ofta förekommande och allmänt känd verkan af ångest. LfF 1905, s. 72.
b) övergående i bet.: sjukdom som är förenad med (stark) svettavsöndring l. vars mest framträdande kännetecken utgöres av svettning.
α) [jfr d. engelsk sved, nylat. sudor anglicus] i uttr. engelska svetten o. d.
α') (förr) om akut, epidemisk, nästan alltid dödlig infektionssjukdom med våldsamma svettningar o. hjärtbesvär som huvudsymptom o. som första gången uppträdde i Engl. 1485 o. 1529—30 äv. förekom i Sv.; jfr β o. SVETT-FEBER, -PEST, -SJUKA, -SOT. Tegel G1 1: 267 (1622: then Engelske Swett). (År 1529) dödde .. i Stockholm-Stad många tusend menniskior af ett slags Pest, som då för tiden kallades Engelska-swetten. Rüdling 212 (1731). Engelska svetten .. uppträdde fem särskilda gånger: 1486, 1507, 1518, 1529 och 1551. 2NF 7: 582 (1907). Under 1400-talet uppträdde en ny gåtfull sjukdom, engelska svetten, som på 3 veckor kunde angripa en hel stad och lämna hälften av invånarna döda efter sig. Petrén EpidSj. 21 (1926).
β') (†) om digerdöden. När den skräkelige dygerdöden el. ängelske Swellen (sannol. felaktigt för Swetten) gick, skulle allt folket wara utdöt. RannsaknAntikv. I. 1: 203 (1684).
γ') [utvidgad l. bildl. anv. av α ' ] (förr) om elakartad boskapssjukdom, boskapspest. Engelska Svetten .. kallas i Finland en farlig Boskapssjukdom, Boskapspest. Collin Ordl. (1847).
β) (†) i uttr. (den) kalla svetten (jfr a), om engelska svetten. Den kalla swetten, en sjukdom, hwilken .. (i slutet av 1520-talet) hade öfwerswimmat de flästa orter i Europa .. besökte wid denna tid desza Nordiska länder, och ödelade många slägter. Celsius G1 2: 44 (1753). Kalla swetten, denna grymma pest, / för hwilken tusen män och qwinnor stupat. Ling Riksd. 129 (1817).
c) (†) i individuell anv.: svettdroppe; anträffat bl. bildl. (jfr d). Hela werlden menar, at jag är rik, då jag likwist är en fattig swett i huden. Weise 2: 183 (1771).
d) (i sht i vitter stil) ss. uttr. för stark svettavsöndring; vanl. övergående i bildl. anv. (jfr c), ungefär liktydigt med: möda l. ansträngning l. hårt l. strängt arbete o. d., ofta i förb. med blod (jfr γ) l. (tautologiskt) med möda, ungefär liktydigt med: stor möda l. ansträngning l. obarmhärtigt hårt l. strängt arbete o. d.; förr särsk. i uttr. i svett, i sitt anletes svett (se α). (Man) kan .. ofta intet sittja stilla längre än andre wela, warandes då försent at ställa sig uti (försvars)beredskap, när alle medel som fordne Sweriges Konungar med samtel(ige) Ständernes swett och blod hafwa satt til Riksens wärn .. äro antingen förfallne, eller aldeles förlorade. HC11H 14: 99 (1664). Protesilaus hade .. beprydt (sitt hus) med stor omkostnad, som war utaf de fattigas swett och Blod sammansanckad. Ehrenadler Tel. 563 (1723). War detta då min lön för blodig swett och möda? Skjöldebrand Cleop. 41 (1749). Dubbelt skulle du höja hans lof och beundra hans ifver, / Såge du honom en gång, der i svett han rödjar sin faders / Kärr, och stark som en björn uppbryter den rotade granen. Runeberg (SVS) 3: 101 (1832). Stenmassan hade med svett och möda under tjugu år sammanförts av hundra tusen människor, vilka — har man beräknat — arbetade därpå varje dag. Lagergren Minn. 5: 162 (1926). De har under svett och möda skrivit ihop en visa, som vi ska hälsa gästerna välkomna med. Thordeman Somm. 77 (1941). — särsk.
α) i uttr. anletes svett; särsk. i uttr. i sitt, förr äv. sin anletes svett, förr äv. med (sitt) anletes svett l. i anlets svett, med l. under hårt l. strängt arbete l. stor möda l. ansträngning, hårt o. d. 3SthmTb. 6: 260 (1607: medh .. anlethes swett). Rosenfeldt Roo D 2 a (1686: i anletz swett). Ehrenadler Tel. 550 (1723: med sit anletes swett). Arbeta i sin anletes svett. Weste FörslSAOB (c. 1817). Boken bär spår af författarens anletes svett. Törneros (SVS) 4: 31 (1824). Förtjena sitt bröd i sitt anletes swett. ÖoL (1852). Jag arbetar i mitt anletes svett för att skaffa bröd åt de mina, och min son sitter och äter kakor! Heerberger NVard. 270 (1936). — särsk. i uttr. äta sitt bröd i sitt anletes svett o. d., särsk.: tjäna till sitt uppehälle l. försörja sig genom hårt arbete osv.; jfr β. Tu (dvs. Adam efter syndafallet) skalt äta tit brödh j tins anletes swett. 1Mos. 3: 19 (Bib. 1541). I alla tider har det stora flertalet af människor haft knappt om medel att tillfredsställa sina timliga behof och mer eller mindre bokstafligen måst äta sitt bröd i sitt anletes svett. EkonS 1: 440 (1894). — jfr ANLETS-SVETT.
β) (†) i uttr. äta sitt bröd i sin ännes svett, äta sitt bröd i sitt anletes svett (se α slutet). OPetri 1: 449 (1528). — jfr ÄNNE-SVETT.
γ) [med anspelning på (o. omkastning av) ett yttrande i Winston Churchills första tal som premiärminister den 13 maj 1940: I have nothing to offer but blood, toil, tears and sweat, jag har ingenting annat att bjuda er än blod, slit, tårar och svett] i uttr. blod, svett och tårar, om hårt arbete som kräver l. frambringar blod, svett och tårar. I år av blod, svett och tårar såg det så ut (dvs. att bli sämre och sämre). Zetterström Dag 173 (1946). Gyllensten Grott. 133 (1973).
δ) (†) metonymiskt, om resultatet l. frukten av ngns ansträngningar l. arbete; särsk. i uttr. leva l. äta av ngns svett. Man öffuergiffuer sitt eghit och liffuer j läti och fåfengheet aff annars mans swet och arbete. OPetri 1: 500 (1528). Dhen som något wil haa aff dhen girigas swett, han måste wäl höllia på honom. Grubb 374 (1665). Landet .. som ligger så godt som obrukadt .. och dess innevånare allt vilja äta af andras svett. Eneman Resa 2: 100 (1712). Då .. (en konung) på sina gunstlingar slösar statens inkomster, begår han ett stort våld, ty han bortgifver den flitiges svett och möda åt den late och onyttige. Rosenstein 3: 198 (c. 1790). Lefwa af folkets swett. Nordforss (1805).
ε) (†) för att uttrycka att ngn blir ängslig l. orolig; särsk. i uttr. trycka svetten ut på sig. Den difficultet sij vij och trycker sveten uth på oss. RP 7: 432 (1639). Arvidi 207 (1651).
e) i utvidgad anv., om fettliknande ämne i råull, bestående av svett, fett o. orenheter; numera företrädesvis ss. senare led i ssgn ULL-SVETT. Svetten är et fett eller oljagtigt oc gummöst ämne, som hänger vid Ullen, härrörande af fårens utdunstning, så väl ute på marken, som i synnerhet i stallen. Nyrén KlädFabr. 34 (1783). jfr Kjellberg Ull 358 (1943).
2) abstr.: svettning; särsk. dels i uttr. göra svett, åstadkomma svettning, dels i sådana uttr. som komma i l. till l. bringa l. ligga i svett; äv. konkretare, om enskild omgång av svettning; äv. bildl. (särsk. i uttr. föras uti svett, råka ut för bekymmer l. besvär); numera bl. ss. förled i ssgr. Halt tich ifrå honom (dvs. dåren), at tu icke warder förd vti swett och af hans otuct besmittas. Syr. 22: 13 (öv. 1536). Ööl och brödh medh någre stycke skorne Fijkon, the göra wel swett. Lemnius Pest. 18 (1572; uppl. 1917). (Man) bruker .. alle Konster som man weet, at .. (den pestsjuke) kan komma til swett. Berchelt PestOrs. F 5 a (1589). Han kom .. i en god Swett, och blef derigenom fri ifrån alt slitande som han hade känt i sina Inälfwor. Lagerström Bunyan 2: 99 (1727). Schultze Ordb. 5262 (c. 1755: Ligga). Vid ankomsten var .. siuklingen icke aldeles feberfri, hade återfått des förra svettar och var ganska utmärglad samt kraftlös. Acrel Chir. 251 (1775). Meurman (1847: bringa).
3) [jfr liknande anv. i t. o. eng., jfr äv. dan. o. nor. svejs, blod från påskjutet vilt] (utom i c numera bl. ålderdomligt l. arkaiserande) i bildl. anv. av 1 (jfr 4), ss. eufemism för blod; särsk. om blod från levande l. nyligen dödat djur; särsk. [fsv. thän rödhe sweet; jfr t. der rote schweiss, ä. d. den røde suedtt] i uttr. (den) röd(a) svett(en) o. d., om blod(et). AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 3 b (1587: röde swetten). Ther gaffs vth dwale dricker / Medh tiäre kransser och kalkwellingh heet, / Så mongom rann ifrån then rödhe swet, / Fast han war aldrigh så kecker. Hund E14 157 (1605). (Sv.) Swett .. (eng.) Blood of animals. Serenius (1741). Svett .. (dvs.) Blod, som af slaktade eller dödade kreatur utrinner. Schultze Ordb. 5263 (c. 1755). De .. höggo sig igenom det hedniska packet, så att mången ryss fick röd svett, och alla kommo de dädan utan skada, alla hem till sin lägerstad. Cederschiöld Erikskr. 91 (1899). — särsk.
a) om Kristi blod (se BLOD 4). Wil tå sig i Wällust göda, / Mitt förderfwad Kött och Blod, / Mins iagh tå tin Swett then röda, / Fattar iagh strax annat modh. Manuale 1687, s. 614.
b) (†) om (rinnande) blod från påskjutet vilt. Lind (1749). Svett eller blod, hvarefter svetthunden har sitt namn; emedan han drifver på blodspår. Källström Jagt 246 (1850).
4) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] (numera mindre br.) om (framsipprande) fukt l. vätska l. fuktbildning o. d. som liknar l. påminner om svett (i bet. 1; jfr 3); särsk. dels om sådan fukt osv. på ytan av ett kallt föremål (mur, vägg l. fönster o. d.), dels (i ä. bryggeritekniskt fackspr.) om vatten bildat gm kondensering på yta av golvmälta. Hårde och tunge grå kalkstenar, hwilka sönderslagne .. lemnade genom sina porer ofta en swett af petroleo nigro. Linné Dal. 18 (1734). Svett, (dvs.) Vätska som silar sig ut genom några liflösa kroppars porer, eller genom köld samlar sig på deras yta. Weste FörslSAOB (c. 1817). Svett på murar, fönster. Dalin (1854). TNCPubl. 47: 58 (1971; på ytan av en golvmälta). — särsk.
b) (†) om fuktavsöndring som bildas av övervintrande bin som är samlade i en klump. Effter .. (bin) gemenligen om Winteren sigh alla sättia uthi een klump tilhopa, aff hwilken theras Wärma een Dunst eller wååt Swett sigh förorsakar, om samma Wätska blifwer ståndandes ther inne i Stocken, opröter hon theras Kakor .. ty skal man (osv.). IErici Colerus 2: 93 (c. 1645).
c) (numera bl. mera tillf.) om vätska o. d. som utsöndras av frukt l. växt(lighet) o. d.; guttation; särsk. om fet, vaxartad beläggning på nyskördad frukt. En ljummad svett från åkergroparne dunstar. Adlerbeth Buc. 57 (1807). Svett på .. frukter. Weste FörslSAOB (c. 1817). Lindfors (1824; från träd). Efter kyliga nätter finner man på bladen hvad man kallar dagg; det är vextens svett. Agardh Bot. 2: 173 (1832).
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras dels till svett, adj., dels till svettas; jfr äv. de under det sistnämnda ordet anförda ssgrna): A: SVETT-AVDUNSTNING~020. Nyström Kir. 1: 154 (1926). —
-AVSÖNDRING~020. (i sht i fackspr.) abstr. o. konkret. Hygiea 1858, s. 368. Hon känner mot bänken den kyliga och klibbiga svettavsöndringen under sitt säte. OoB 1963, s. 372. —
(1, 2) -BAD. (svett- c. 1595 osv. svetta- 1590. svette- 1557—1747) [fsv. svetabadh; jfr d. svedebad, t. schweissbad, schwitzbad, eng. sweating-bath] om (i sht i ä. tid i medicinsk anv. nyttjat) hett bad som intages för att kroppen skall bringas i (stark) svettning (särsk. om bastubad), svettdrivande bad; förr äv. om lokal l. inrättning l. ställe för sådant bad (särsk. om varm källa); jfr svettnings-bad. Bruka samma swettebadh (med insmörjning efteråt) tree resor vthi wekon. BOlavi 125 b (1578). Et godt stycke i söder ligga de heta Svettbad, nämnde efter Nero. Björnståhl Resa 1: 186 (1771). Svett-bad .. äro bredvid (en grotta med underjordiska gaser) i vulcanisk Tuff uthuggne. Bergman Jordkl. 2: 196 (1774). (Sv.) Svettbad .. (eng.) A hot-house for sweating. Widegren (1788). Hettan i (det grekiska) svettbadet åstadkoms genom strålande värme från glödande kol, heta stenar eller ock genom heta vattenångor. 2NF 2: 612 (1904). Tigerstedt MedUtv. 1: 79 (1923). särsk. dels ss. uttryck för stark svettning, i sht i sådana uttryck som få sig ett riktigt svettbad, gå i ett riktigt svettbad, svettas ymnigt (av hetta l. ansträngning l. ängslan o. d.), förr äv. i uttr. ett svettbad går över ngn, ngn svettas l. blir svettig (av fruktan l. ängslan o. d.), dels övergående i bildl. anv., om ngt (l. ngn) som vållar (ett tillstånd l. en stund o. d. av) obehag l. ängslan l. ansträngning l. möda o. d.; jfr -badd. LPetri Dryck. B 2 a (1557). Werlden mongt swettebadh .. Gudz lydige barn tilredher. AAAngermannus Tillegn. B 3 a (1587). Et svettbad gick öfver honom. Widegren (1788). Hvad svettbad och trötta stunder jag sielf där haft, äro icke räkneliga. Muncktell Dagb. 2: 147 (1817). På en mötesplats, der .. knektar, bestrålade af en brännande junisol, utsättas för genomgående svettbad. Quennerstedt IndSold. 16 (1887). Björkman (1889: få). Värmen var mycket stark, så att vi till slut gingo i ett riktigt svettbad. Lagergren Minn. 9: 300 (1930). —
(1, 2) -BADD. (†) stark svettning; särsk. i sådana uttr. som taga sitt svettbadd, taga sig ett svettbad, svettas ymnigt (av ansträngning o. d.); jfr badd 1. VetAH 1754, s. 308. Under det contradansarna dansades var visst 16 till 20 af mina bekanta med och togo deras svettbadd. Tersmeden Mem. 5: 96 (c. 1790). Dalin (1854). —
-BAD-STUGA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om stuga l. hus l. rum för svettbad (jfr -hus); äv. om svettbadet (jfr -kur, sbst.2). Lind (1738). Nordforss (1805; äv. om svettbad). (Min far) sade att han inte ville tala med någon förrän vi båda hade gått i svettbadstugan och befriat oss från smuts och kåda. Malm Roberts Arund. 106 (1939). —
-BAND. (svett- 1672 osv. svette- 1727—1729) [jfr t. schweissband]
1) (numera mindre br.) = -rem. BoupptSthm 1672, s. 755 b. Ett svettband som man har innanför mössan. Östergren Ant. 21 ⁄ 2 1937.
2) om band av frotté o. d. som bärs runt panna l. handled för uppsugande av svett (särsk. använt av idrottsutövare). Svettbandet från Carrera finns även med solskärm. FeminaMånMag. 1983, nr 7, s. 29. —
(1, 4) -BILDNING. särsk. till 1: abstr. o. konkret. Thorell Zool. 1: 113 (1860). Lokal, partiel svettbildning förekommer icke sällan å händerna. Hallin Hels. 2: 643 (1885). VerdS 111: 13 (1903; konkret). —
(1, 2) -BLÅSA. blåsa (se blåsa, sbst. 5) som uppstår (uppstått) vid (stark) svettning. Wretlind Läk. 6: 92 (1898). —
-BLÄNKANDE, p. adj. jfr -blank. Halvnakna, svettblänkande negrer slita med kollina. Barthel Colón 205 (1932). —
-BLÖT. blöt av svett. Hon torkade sin svettblöta panna med förklädessnibben. Moberg Nybygg. 342 (1956). —
-BOLSTER. (förr) om lakanliknande underlag i l. till en säng till skydd mot svett. Badgästen sjelf medför badlinne, filtar och swettbolster. NVexjöBl. 1852, nr 18, s. 4. —
(3) -BÄCK. (†) om stor ansamling av blod. Broderen invänder att dedh icke wahr något lijtet slagh (i huvudet), emedan han straxt föll omkull och blef däär liggiandes och een stoor Suättbäch hoes honom. NVedboDomb. Höstt. 1660. —
(1, 2) -BÄNK. (svett- 1749—1852. svette- 1640)
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) bänk där man sitter o. svettas; bänk i en bastu; jfr -lave. Swettebänck. Linc. (1640; under assa). ÖoL (1852).
(1, 2) -DOS. (†) svettdrivande dos. Ordinairt til swettning ett skjedblad Fläder-saft och 20. dråppar Mixtura Simplex, som är en god swett-dosis, i synnerhet för husfolck. Aken Reseap. 24 (1746). —
-DRAGG. [ombildning av -ragg (med anslutning till dragg)] = -ragg. Det står en hink här i skansgången och där över kaminen hänger en svettdragg, som du kan använda (vid diskningen). Holmström Däck 193 (1927). Fästad i .. (svångremmen) var näsduken eller, som den kallades, svettdraggen. Erixon SthmHamnarb. 138 (1949). Wallander KnäppKanin 164 (1984; använd ss. disktrasa). —
(1, 2) -DRICK. (svett- 1589—1756. svette- 1691—1727) (†) = -dryck; äv. bildl. Berchelt PestOrs. F 5 a (1589). Tig, o tu Nådens Anda, Gier jag min sidsta blick; Sändt genblick mig til handa Wid dödsens swettedrick. Österling Lärops. 293 (1727). När .. (finnarna) af någon sjukdom äro angrepna, taga de in et helt skedblad af (ask)Oljan, och gå därpå i Badstugan at svettas; ty det är den starkaste Svettdrick, som kan finnas. Bonde PVetA 1756, s. 14. —
(1, 2) -DRIVANDE, p. adj. som befordrar l. ökar svettavsöndringen, som framkallar svett; särsk. om läkemedel (särsk. i uttr. svettdrivande medel). Block Pest. 28 (1711). TLäk. 1834, s. 1 (om dryck). Dessa (kamfer)droppar verka upplifvande, krampstillande o. svettdrifvande. Lindgren Läkem. 156 (1920). Frisendahl Skogsdjup. 128 (1925; om vandring). Kvinnorna .. satte sig hos var sin ko och började två timmar svettdrivande slit. Martinson OsynlÄlsk. 18 (1943). Svettdrivande medel användes förr dels vid infektionssjukdomar, dels vid njursjukdomar för att öka utsöndringen av urinbeståndsdelar med svetten. BonnierLex. 13: 1118 (1966). —
-DROPPE. (svett- 1749 osv. svette- 1588. svettes- 1582) droppe (se d. o. 1) av svett; i pl. i koll. anv. förr äv.: svettdrivande droppar. Torka svettdropparna ur pannan. PErici Musæus 2: 210 b (1582). Svettdroppar betyder äfv. Svettdrifvande droppar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Johan drog bort svettdropparna med sin bara underarm. Hesslind Sista 193 (1974). särsk. bildl. Andras svettdroppar har du i säcken, men de ha blifvit så hårda, att de klinga mot hvarann. Heidenstam Folkung. 1: 20 (1905). —
(1, 2) -DRYCK. (svett- 1708—1939. svette- 1572—c. 1730) (numera knappast br.) svettdrivande dryck; jfr -drick o. svettnings-dryck. Lemnius Pest. 13 (1572; uppl. 1917). Cannelin (1939). —
-DRYPANDE, p. adj.
1) drypande av svett; mycket svettig; i sht om panna, ansikte o. d. Fryxell Ber. 2: 59 (1826; om häst). Willebrand-Hollmerus SistTåg. 30 (1947; om ansikte).
2) som framkallar l. förorsakar svett. (Arbetet vid glasugnen) hör till de mest svettdrypande i en glashytta och renderade glasblåsarna förr i tiden s. k. ”pottöl” till belöning. Kulturen 1953, s. 182. —
-DRÄNKT, p. adj. genomdränkt av svett. Almqvist Törnr. 3: 151 (1850; om arbetare). Forss SnuggsnLäg. 78 (1939; om kläder). —
-DUK, se C. —
(1 b, 2) -FEBER. [jfr t. schweissfieber, engelska svetten] (förr) om feber(sjukdom) med stark svettavsöndring; särsk. om engelska svetten (se svett, sbst. 1 b α), äv. kallad engelska svettfebern. Björkegren 1491 (1786). Svettfeber .. (dvs.) Feber med stark svettning. Weste FörslSAOB (c. 1817). Frey 1847, s. 216 (: engelska). (En man och hans dotter) bebodde .. om sommaren en villa i bergen, der fick hon svettfebern, och det var slut inom några timmar. Scholander I. 2: 42 (c. 1870). Lindskog o. Zetterberg (1975). —
-FLÄCK. TT 1871, s. 118. Svettfläckar på ryssläder och fina kalfskinn .. (borttages med) citronsyra. SvLädSkoind. 1911, s. 74. —
-FLÄCKAD, p. adj. [delvis till -fläck] försedd med svettfläck. Edqvist Eldfl. 293 (1964; om skjorta). —
-FRI. som saknar l. är befriad från svett; som icke är svettig. Gosselman Col. 2: 108 (1828; om sömn). Göth Rall. 121 (1932; om löpare). —
-FULL. (svett- 1620—1682. svette- 1749) (†)
1) full av l. bemängd med svett(fläckar); svettig. Sylvius Curtius 425 (1682; om vapen). Lind 1: 1639 (1749; om skjorta).
(3 c) -FUX, förr äv. -FUXE. (svett- 1556 osv. svetts- 1687—1711) [liksom d. svedfuks av t. schweissfuchs] (numera bl. i icke hippologiskt fackspr.) häst som har mörkt röd färg(nyans) på täckhårsfällen o. vit(aktig) man o. svans; äv. om själva färgen. StallRSthm 1556, s. 25 (: suefox). Därs. 1577, s. 7 (: Suettfoxe). En Hingst .. 10 Qwarter hög och Swett Fuchs til färgen, är til salu. DA 1771, nr 124, s. 4. Svettfux kallas hästen om den röda färgen är mörk med föga glans, liksom om djuret vore svettigt. Sjöstedt Husdj. 1: 131 (1859). I fjol kom han sist i danska mästerskapen, den välväxte mörke svettfuxen Lille Claus. SvD 24 ⁄ 7 1990, 2: 5. Äldre benämningar som svettfux, läderfux osv. har redan tidigare utgått ur svensk nomenklatur och bör inte återinföras. Furugren HästfärgABC 10 (1997). —
(3 b) -HUND. [av t. schweisshund] (numera föga br.) om jakthund som driver på blod(spår) från påskjutet vilt, blodhund. Svett eller blod, hvarefter svetthunden har sitt namn; emedan han drifver på blodspår. Källström Jagt 246 (1850). Jägeribetjäningen var talrik och ”svetthundarna”, specialister på anskjutet vilt, skulle .. användas och övas. Alm VapnH 177 (1927). —
(1, 2) -HUS. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om bastu; jfr -bad-stuga. Emanuelsson Plut. 4: 120 (1845). Kitteln buro vi till svetthuset, en liten hydda vid flodbrädden. Malm Roberts Arund. 106 (1939). —
-HÅL. (svett- c. 1635—1939. svette- 1572—1690. svetts- 1642) [jfr t. schweisshöhle, -loch]
1) (numera knappast br.) till 1: por (se d. o. 1 a α); jfr -por, -rör o. svette-borr. Lemnius Pest. 17 (1572; uppl. 1917). När Swette holen lata mykin swett vth gåå. BOlavi 52 a (1578). Rätt som Menniskian uthi sin Huudh har sine Swette-Håhl, så har och Jorden oräkneliga. Rålamb 13: 15 (1690). Cannelin (1939).
2) (†) i bildl. anv. av 1 (jfr svett, sbst. 4), om ytterst litet hål l. ytterst liten öppning för utsläppande av fuktighet l. vätska o. d., por. Thet händer och at Jorden blifwer så tårr kring om Rooten (på träd), så at hålen förstoppas, så at Roten får ingen lufft, och swettehålen torkas. Månsson Trääg. 22 (1643). At sylta Pomerantz skahl. Man tager Pomerantz skahl och skiär dem uti klyfftor, skiär sedan af det hwijta, at bara swetthålen synes uthaf det röda, låter dem liggia i några dagar uti rent siöwatten. Oec. 51 (1730). Til förwaringen (av säden) hörer: at logen är bygd på kringdikad eller torr plats: at trummor och swetthol i loggolfwen göras: at trösken sker med lagom smidiga slagor, på underbäddad säd, och ej på bara logbottnen lagd. SamlRönLandtbr. 2: 183 (1777). särsk. till 4 a: por (se d. o. 1 a β). VetAH 1748, s. 254 (på äggskal). —
-KLIBBIG. klibbig av svett; svettig o. klibbig. Han smilade .. med en djup fåra i pannan, som blossade under svettklibbiga kruslockar. Ullman FlickÄra 106 (1909). —
-KNIV. [jfr t. schwitzmesser] (numera bl. i skildring av ä. förh.) knivliknande redskap av gummi, trä l. metall o. d., varmed svett o. skum på häst avskrapas, svettskrapa. Billing Hipp. 328 (1836). Mera avancerade hästskötare använde .. s. k. svettknivar. Dessa tillverkades av trä eller metall och användes för att avlägsna svett från djuret. Man drog dem uppifrån och nedåt. Fatab. 1970, s. 162. —
(1, 2) -KUR, sbst.1 (†) om litet badrum l. ångskåp för svettbad; jfr kur, sbst.2 b. Lind 1: 288 (1749). Därs. 2: 899. —
(1, 2) -KUR, sbst.2 kur (se kur, sbst.3 1) som avser att befordra l. öka svettavsöndringen; jfr svettnings-kur. Bruno Gumm. 109 (1762). Förr inleddes synnerligen ofta sjukbehandlingen med svettkur, liksom med kräkmedel och avföringsmedel: det onda skulle utdrivas ur kroppen på alla vägar. Santesson Läkem. 179 (1924). särsk. (†) bildl. (jfr svett, sbst. 4), i uttr. undergå en svettkur, om hö: utsöndra rikligt med vätska. Sedan .. (klöver)hö ute på marken undergått en .. swettkur och derefter torkat, kan det med all säkerhet inköras. Alm(Ld) 1806, Bih. s. 3. —
-KYLD, p. adj. (†) svettkall. (Till finnarnas insjuknande i mag- och bukrev) lärer och bidraga, at de ifrån warma pörtet eller heta badstugun, nakne eller tunt klädde, gå ut i starka kölden, och blifwa således ofta swett-kylda öfwer magen. Hjelt OffRelSvTab. 111 (i handl. fr. 1761). —
(4) -KÄLLARE. (†) fuktig källare. De (böss)pipor som .. (vid provskjutning) ej sönderspringa .. antagas för goda, så vida de ej efter rengörning och inoljning insättas uti en lagom fuktig källare (svettkällare), der de få qvarstanna i 4 dagars tid. Rosten visar sig då i den minsta otäthet eller spricka. Almroth Karmarsch 646 (1839). Dalin (1854). —
-KÖRD, p. adj. körd så att svetten bryter fram, körd svettig; i sht om häst. Lundgrehn Högag. 72 (1912). —
-KÖRTEL. anat. i underhuden på människan (o. vissa djur) belägen svettavsöndrande körtel som är försedd med en rörformig utförsgång. Hygiea 1840, s. 31.
-mynning. Svettkörtelmynningarna te sig på huden som små fina hål, i dagligt tal kallade porer. Strandberg HudSj. 12 (1924).
-utförsgång. 2NF 18: 510 (1912). —
-LAPP. (numera knappast br.) lapp (se lapp, sbst.3 1) som är avsedd att suga upp svett; särsk. dels om svettrem i hatt, dels om halvmåneformad lapp av skiftande material anbringad i ett ärmhål på klädesplagg (särsk. klänning) för att skydda plagget mot svett från armhålan, ärmlapp. Swart Hatt, mäst ny, med Silkessnod, blått Tafts foder, och Swett-lapp af Klipping. SP 1781, s. 1006. TySvOrdb. 2127 (1932). —
-LUKTANDE, p. adj. som luktar svett. De mötte varmt, svettluktande folk inne i gången. Martinson Nässl. 92 (1935). —
-LÄDER. (i ä. sadelmakarspr., i vissa trakter) på dragsele, om en under dragremmen anbringad bred läderrem med uppgift att skydda dragremmen mot hästens svett o. hästen mot skavning. Svettlädret är den läderrem, som ligger under draglädret med dess metallsöljor för att skydda bogen mot skavning. Kulturen 1973, s. 30. —
(1, 2) -MEDEL.
1) svettdrivande medel; särsk. om svettdrivande läkemedel. Block Ludwig 21 (1717). Printsens guhla dråppar. Thetta är mäst hwart husfolck bekant, och är ett härligt swet-medel för fruentimber och barn, ibland ock för manfolck, i synnerhet vti alla flusz-febrar. Aken Reseap. 22 (1746). IllSvOrdb. (1955).
(1, 2) -MYCKEN. (†) som har benägenhet att svettas ymnigt. (Huvudlöss) har sit hufwudqwarter på hufwudet så in wid huden som ut i håret, aldramäst på barn, ungt och frodigt folk, som swettmyckne äro. Broman Glys. 1: 708 (c. 1730). —
-NERV. (numera föga br.) nerv som stimulerar svettkörteln att producera svett. 2NF 27: 1291 (1918). IllSvOrdb. (1955). —
-OLJA. (†) Svettolja .. Den fina oljan, som genom porerne kommer ifrån små under skinnet belägne körtlar. Wallerius Hydrol. 88 (1748). —
(1 e) -PLYSNING. (†) i fråga om att uppluckra fibermaterial o. befria det från ”svett”. Nyrén KlädFabr. 45 (1783). —
(1, 2) -PULVER. (svett- 1707—1885. svette- 1623—1686) [jfr t. schweisspulver, schwitzpulver] (förr) officinellt svettdrivande pulver (se d. o. 2). L. Paulinus Gothus Pest. 84 b (1623). Swettpulfwer. Tag Saltpetter. Swafwelblomma af hwardera tie gran. Kamfert tre eller fyra gran; rif til pulfwer, som intages med warm waszla. Drifwer ut swett, inslagit utslag och indrifwen skabb. Darelli Sockenapot. 62 (1760). —
-PÄRLA. pärla (se pärla, sbst. 2 d δ) av svett, svettdroppe; äv. med tanke på möda (som framkallar svettpärlor); i sht i pl. Johanna svettades morgonstunden .. merendels så starkt, at stora svettperlorna från henne tillrade. VetAH 1766, s. 81. Greta betraktade de fyra gröna sedlarna i min hand. Med huru många svettperlor voro icke dessa sedlar köpta! Jolin Ber. 1: 125 (1872). —
-RAGG. [av eng. sweat-rag; senare leden är rag, tygtrasa, lånat fr. nord. spr. (se ragg, sbst.1)] (i sht förr, vard.) om ett slags bomullsduk avsedd att torka bort svett med; särsk. om sådan bomullsduk använd av maskinarbetare till sjöss; jfr -dragg. Stenfelt (1920). Det märkligaste i hans klädedräkt var .. att han hade en svettragg om halsen, en sån där glest vävd halsduk som maskinfolk till sjöss måste ha. GbgP 18 ⁄ 4 1948, s. 10. —
-RAND.
1) (†) svettrem. Hattståfferaren .. hafwer Sÿdt galloner omkring 22 st hattar och satt swettrandh vthj. KlädkamRSthm 1664, s. 153.
2) rand som bildats av svett. Han hade stått i hårt förstås, han hade svettränder i ansiktet. Moberg Rask. 343 (1927). —
-REM. rem (se rem, sbst.1 1) anbringad runt innerkanten av hatt l. mössa till skydd mot svett; jfr -band 1, -rand 1. KlädkamRSthm 1710 C, s. 91. När de kommo fram till lasarettet, tog arrendatorn hatten av sig och for med näsduken över den fuktiga svettremmen. Krusenstjerna Pahlen 7: 273 (1935). —
(1, 2) -RETANDE, p. adj. som framkallar svett l. svettning, svettdrivande; jfr reta, v.1 I 1 a. Schroderus Comenius 792 (1639; om läkemedel). —
-RIDA. med avs. på häst: rida (se rida, v. 3 o) svettig, rida så att den svettas ymnigt; äv. i uttr. som anger att maran nattetid rider (se rida, v. 5 h) sovande människa l. djur (i sht häst). Maran, som tros wara någon elak människa, hwilken swettrider sofwande människor och kreatur. Crælius TunaL 65 (1774). Hästarne .. skulle (annandag jul) .. svettridas och derefter vattnas eller åderlåtas. Hildebrand Medelt. 1: 130 (1880). Maran plågar inte bara mänskor, den svettrider också om natten hästarna i stallet, sammanflätar deras manar till orediga tofsar o. s. v. FoF 1918, s. 137. —
-RÖR. (†) por; jfr rör, sbst.3 5 a, o. -hål, -por samt svette-borr. Serenius Tt 2 a (1734). Schulthess (1885). —
(1 b, 2) -SJUKA. (svett- 1741 osv. svette- c. 1645—1920) [jfr t. schweissucht, engelska svetten] (numera bl. i skildring av ä. förh.) sjukdom med stark l. abnorm svettavsöndring; särsk. om engelska svetten (se svett, sbst. 1 b α); jfr -feber, -pest, -sot. (Sv.) Swett-sjuka, (eng.) Sweating sickness. Serenius (1741). (Sv.) Svettsjuka .. (t.) ein zu starker Abgang des Schweiszes. Möller (1790). Bland de många farsoterna under medeltiden var ingen farligare än den hemlighetsfulla svettsjukan, som plötsligt uppträdde i Henrik VII:s armé i Wales. Wirgin Häls. 3: 16 (1933). särsk. om sjukdom med stark l. abnorm svettavsöndring hos djur. Swettesiuka .. Thenna Siukdomen .. hafwer sigh så, at thet siuka Nötet blifwer om Nattetijd uthi Huset, så wått at Wätskan löper uthi Håret såsom små Bublor. IErici Colerus 2: 61 (c. 1645). Svettsjuka angriper stundom (kanarie)honor, som ligga på ägg eller ungar. Detta visar sig derigenom, att fjädrarna på bröstet och magen bli alldeles våta. AHB 48: 39 (1871). —
-SJÖ. (numera bl. tillf.) sjö (se sjö, sbst. 7) av svett. Min koj var en svettsjö i natt. Nyblom Österut 13 (1908). —
(1, 2) -SKOV. (numera mindre br.) om (period av) anfall l. attack av svettavsöndring l. svettning; jfr skov, sbst.2 4, o. svettnings-skov. Några personer, äfven med fasthet i sinnet, få vid åsynen af sin publik ett svettskof, alldeles som uttröttade och febrila. Gustafsson Seneca Bref 38 (1907). LbKir. 3: 135 (1922). —
-SOCKA. (svett- 1579. svetta- 1585. svette- 1581—1585) (förr) om liten socka av linne o. d. avsedd att bäras inuti sko l. stövel o. d. till skydd mot fotsvett; i sht i pl. (Lat.) Calceoli linei. (Sv.) Swetsocker. VarRerV 23 a (1579). Til 8 parr Swette såcker (har utlämnats) Twebrett Läruft - 2 al(nar). KlädkamRSthm 1585 C, s. 13 a. —
(1 b, 2) -SOT. (svett- 1589. svette- 1589—c. 1645) (förr) = -sjuka. Om någhon medh Pestilentzien befengd, eller en hastig Frosse eller Swettsot påkommer, han skal tagha Angelica röther ett halfft quintin. Berchelt PestOrs. F 2 b (1589). jfr: (Svettsjukan) kallades i Sverige ”Svettsoten” och kom 1519 över Tyskland till vårt land. Wirgin Häls. 3: 16 (1933). —
(1, 2) -STUGA, förr äv. -STUVA. (svett- 1764—1872. svette- 1640) (numera knappast br.) stuga l. hus l. rum för svettbad; jfr -bad-stuga, -bänk 2. Linc. (1640: Swettestufwa; under calidarium). Tholander Ordl. (1872). —
-SUR. sur av svett; svettig o. sur. Vi tände upp eld på den lilla, av kantresta stenar uppbyggda härden och började torka våra svettsura, drypande kläder. Boberg FjällmF 99 (1930). —
-SÄKER. säker mot svett, som ger skydd mot svett; särsk. om sockor l. skoinlägg som behandlats med antiseptiskt medel som absorberar svetten. GbgP 13 ⁄ 9 1982, s. 20. —
-UTBROTT~02 l. ~20. Svettutbrott äro i hög grad välgörande vid alla akuta sjukdomar. Löwegren Hippokr. 1: 43 (1909). —
-VÅT. våt av svett. Cederschiöld Kerg. 74 (1917; om underkläder). En besynnerlig skälva grep mig, och den ville inte släppa fast jag sprang mig svettvåt. Lindström LeendGud. 90 (1951). Dens. Österhus 21 (1952; om häst). —
-ÄKTHET~02 l. ~20. i fråga om färg på tyg o. d., om egenskapen l. förhållandet att ej förändras l. färga av sig av svett. Form 1932, s. 152. HantvB I. 8. 2: 234 (1940). —
-ÖRT. (svett- 1928. svette- 1685—1731) (†) växten Teucrium scordium Lin., löksuga (med frän lukt); jfr gift-döda 1. Rudbeck HortBot. 104 (1685). SAOB G 375 (1928).
B (†): SVETTA-BAD, se A. —
-DUK, se C. —
-SOCKA, se A.
-BORR, äv. -BORRA. [fsv. svet(a)bora; jfr fvn. sveitabora] por; äv. bildl.; jfr svett-por. VarRerV 8 (1538: swettebora). Aldenstund then kalla långa Winteren hafwer med sin Köld igenläst Jordennes Swettebåror, så at ingen Gröda ther vthkomma kunde, så kommer (osv.). IErici Colerus 1: 77 (c. 1645). —
-BÄNK, -DRICK, -DROPPE, -DRYCK, se A. —
-DUK. (svett- c. 1635 osv. svetta- 1526. svette- 1526 osv.) [fsv. sweta duker; d. svededug, fvn. sveitadúkr, t. schweisstuch; jfr äv. lat. sudarium, gr. σουδάριον] (numera bl. ålderdomligt l. arkaiserande) duk (se d. o. 2) l. kläde o. d. varmed svett avtorkas; näsduk l. liten handduk o. d.; äv. bildl. Apg. 19: 12 (NT 1526; NT 1981: dukar). PErici Musæus 1: 138 a (1582; bildl., om kvinnans ödmjukhet i äktenskapet). (I basarerna i Damaskus) såldes hvita svettdukar, guldstickade huvfudkläden af randigt siden, röda fezer (osv.). Heidenstam End. 45 (1889). Smith (1918; använd av manskapet i maskin- o. eldrum på fartyg). Kring huvudet hade de på beduinvis långa, nedhängande, sol- och svettdukar, som gåvo dem det obevekliga utseendet av egyptiska sfinxer. Malmberg Werfel 40Dag. 189 (1935). (Klädet) som satt instucket i bältet eller dräkten (hos den högre klassen i Rom) kallades orarium, det andra (buret i handen) sudarium, svetteduk. Kulturen 1959, s. 171. särsk. (numera vanl. svette-) (i bibeln o. i fackspr.) om duk osv. som enligt judisk sed läggs över l. binds om den dödes ansikte (för att uppsuga liksvetten); särsk. dels om den duk osv. som sveptes över den döde Kristus ansikte, dels (särsk. i uttr. Veronikas l. Kristi svetteduk) om den duk varmed enligt legenden den heliga Veronika torkade bort den lidande Kristus svett vid hans vandring till Golgata (varvid hans anletsdrag fastnade på duken). Hans (dvs. den dödes) ansikte war förtäkt medh en swettedwk. Joh. 11: 44 (NT 1526; NT 1981: duk). Omkring ännet (på liket) bants et .. litet linkläde, som kallades swetteduk, och gick under hakan, dock så, at ansiktet icke aldeles dermed betäcktes. Bælter JesuH 5: 632 (1759). Svettduk .. Så kallas i bibeln Frälsarens Svepduk. Weste FörslSAOB (c. 1817). (Målningen) I norr (öfver dörren till kyrkan): Veronikas svetteduk .. buren af två änglar. AntT XIV. 1: 98 (1899). Kring Kristi svetteduk uppstod tidigt traditionen att den skulle ha bevarat en bild av hans drag. BraBöckLex. 22: 222 (1980). —
-FULL, -HÅL, se A. —
-KLÄDE. [fsv. svetklädhe] kläde (se d. o. II 1) varmed svett avtorkas; jfr -duk. Aff Echta hustrur kräffuer Gudh .. at the genom .. tolamodh såsom medh itt swettekläde afftorka then pålagda männernes swett. Balck Musæus O 7 a (1596). (Biskop Hugo) hade .. Christi Tåårar vthi itt Swetteklädhe. Schroderus Os. 2: 691 (1635). —
-PULVER, -SJUKA, -SOCKA, -SOT, -STUGA, se A. —
-ÖRT, se A.
D (†): SVETTES-DROPPE, se A.
E (†): SVETTS-FUX, -HÅL, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content