SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AFSÖNDRING a3v~sön2driŋ (a`fsöndring Weste), r. l. f. (m. Sahlstedt); best. -en; pl. -ar.
vbalsbst. af AFSÖNDRA.
1) motsv. AFSÖNDRA 1. — mer l. mindre konkret. (Kvarts-)körtlarne .. äro blotta afsöndringar från (gnejs-)massan. Hisinger Ant. 3: 95 (1823). — särsk.
a) (†) utgrening; jfr AFSÖNDRA 1 d β. (Denna nerv) är .. en afsöndring (detachement) ifrån rätta stammen. R. Martin Præs. i VetA 1763, s. 181.
b) geol., miner. förklyftning; jfr AFSÖNDRAD 1 b. Sådant bly .. visar i brottet pelarformiga afsöndringar. Tekn. tidskr. 1873, s. 92. Basaltberget förekommer ofta förklyftadt i .. pelare, hvilka hvar för sig understundom äro liksom ledade med en platt eller klotformig afsöndring. Uppf. b. 3: 34 (1873). Nathorst Jord. hist. 524 (1891). jfr: (De gm vissa afbrott i bergartens bildningsprocess) uppkomna sprickorna eller afsöndringarna äro .. parallela. E. Erdmann i NF 1: 225 (1875).
2) motsv. AFSÖNDRA 2. — särsk.
α) motsv. AFSÖNDRA 2 a α. Brottslingens afsöndring (i fängelset) från sina likar. Geijer I. 6: 128 (1839).
β) motsv. AFSÖNDRA 2 a β. (Judarna) måste .. hållas till strängaste afsöndring från dessa (omgifvande hedniska) folkslag. Björling Dogm. 1: 280 (1847).
b) (†) motsv. AFSÖNDRA 2 b. — särsk. om religiös splittring. At the (dvs. biskoparna) medh sin hårdnackadheet, orsaak til affsyndring giffuit haffua. Ups. möt. O 3 b (1593). om sekterism: J. H. Mörk i 2 Saml. 9: 122 (1751). jfr AFSÖNDRAD 2 b.
c) motsv. AFSÖNDRA 2 d. — särsk.
α) motsv. AFSÖNDRA 2 d α α'. Tegel G. I:s hist. 2: 340 (i handl. af 1556). Kronan led af de stora afsöndringarna af gods och räntor (särsk. under Kristinas regering). K. H. Blomberg i NF 5: 457 (1882). — jfr GODS-AFSÖNDRING.
β) motsv. AFSÖNDRA 2 d α β'. NF 1: 225 (1875). — konkret. Om afsöndringen blifvit uppbrukad och till hemantal satt. Rabenius Kam. § 135 (1825, 1832). AB (L) 1895, nr 262, s. 5. — jfr EGO-, JORD-AFSÖNDRING.
3) motsv. AFSÖNDRA 3. Afsöndringen genom njurarna skedde utan svårighet. Leopold 5: 254 (c. 1820). (Man) gifver .. namnet sekretion eller afsöndring åt bildandet af särskilda vätskor, som i den djuriska organismen frambringas på blodets bekostnad. Thorell 1: 114 (1860). [jfr t. absonderung(en)] konkret. Vätskors förändrande til afsöndringar (secretioner). R. Martin Præs. i VetA 1763, s. 43. Hudens afsöndringar äro af tvenne slag: hudsalfvan och den egentliga utdunstningen. Berzelius Kemi 6: 366 (1830). I de större (larv-)gångarna (i potatisknölar) har jag alltid funnit, jemte larvens afsöndringar, .. små kiselkorn. A. E. Holmgren i LAHT 1881, s. 129. Bukspotten är afsöndringen från bukspottkörteln. Tigerstedt i NF 10: 1112 (1886). jfr: I de miocena lagren (förekomma) .. storartade afsöndringar af bergolja. A. W. Cronquist i Tekn. tidskr. 1886, s. 21. — jfr KÖRTEL-, MJÖLK-, SALIV-, SLEM-, SPOTT-, URIN-, VAR-AFSÖNDRING m. fl.
Ssgr: (3) AFSÖNDRINGS-GÅNG310~2. anat. (Några af dessa körtlar) äga afsöndringsgångar, ductus excretorii. Murray Præs. i VetA 1794, s. 91.
(2 a α) -KLASS~2, för vanartiga skolbarn. SD (L) 1896, nr 71, s. 1. jfr -SKOLA.
(1 b) -KLYFT~2. A. Erdmann Bergart. 29 (1855).
(3) -KÄRL~2. anat. Hartman 325 (1828).
(3) -KÖRTEL~20. anat. Hudens afsöndringskörtlar. Acrel Friska sar. 36 (1745).
-LUST~2. särsk. till 2 a β: lust att afsöndra sig. Börjesson i SAH 33: 87 (1861).
(3) -ORGAN~02. [jfr d. afsondringsorgan] Berzelius Kemi 6: 176 (1830). Thorell 1: 124 (1860).
(3) -RÖR~2. anat. Acrel Chir. händ. 124 (1775). Nilsson Fauna 4: 263 (1852).
(2 a α) -SKOLA~20. skola för barn, som (särsk. på grund af svårare vanart) vid undervisningen hållas afsöndrade från andra skolbarn. C. A. Uddgren i Folkskolestyr. i Gbg ber. 1867, s. 17. N. Berggren i Ped. tidskr. 1876, s. 102.
-YTA~20. särsk. till 1 b: Hisinger Ant. 4: 71 (1828). Gneissens afsöndringsytor. A. Sjögren i Jernk. ann. 1855, s. 119.
(3) -ÄMNE~20. Dalin Fr.-sv. ordb. (1872, under sécrétion). Sev. Ribbing Barns fostr. 3 (1892).
Spoiler title
Spoiler content