AFUNDSFULL a3vunds~ful2 l. 31~, hvard. äfv. a3vuns~ (a`fundsfull Weste), adj. -are; -T, adv.
Etymologi
[fsv. afundsfulder; jfr isl. ǫfund(ar)fullr, d. avindsfuld]
1) till AFUND 1; eg.: full af afund.
b) som vittnar om l. röjer l. uttrycker mycken afund. Belackarens lögnacktiga och afwundsfulla Critique. M. Stenbock hos Nordberg 2: 364 (1713). (Norby) såg med afvunsfult öga Gustaf Ericsons lycka. Celsius G. I:s hist. 148 (1746, 1792). Börjesson E. XIV 22 (1846).
c) som är förenad l. blandad med l. föranledd af mycken afund. I sin afvundsfulla klokhet. Dalin Arg. 2: 369 (1734, 1754). En afvundsfull split. Nordberg 1: 177 (1740). Det afundsfulla agg. Adlerbeth Poët. 2: 146 (1798, 1803). (Postiljonens) öfverlägsna kännedom om resor tvang oss andra passagerare ned till en afundsfull tystnad. Nyblom Hum. 78 (1874, 1883).
d) (†) som är föremål för mycken afund. En sådan förhatelig, afwundzfull, förtretelig, mödesam, swår och tung börda (som att vara riksföreståndare). Sw:s R:s ständers besl. 29 Juli 1634, mom. IV.
2) (†) till AFUND 3: missunnsam, snål. Äät icke brödh medh en affwundzfull. Ordspr. 23: 6 (Bib. 1541; öfv. 1837: den nidskes bröd; öfv. 1868: den missunsammas bröd).
3) (†) till AFUND 4: full af hätskhet, ondskefull, illvillig, illasinnad, elak. En .. affwundzfull och hemdgirugh ande. P. Erici 2: 169 b (1582). Runerne äro af ålderen och afwundsfulla Menniskior .. förslitne och .. afslagne. Peringskiöld M. Upl. 178 (1710).
