AFVÄNTNING, r. l. f.; best. -en; pl. (†) -ar.
vbalsbst. af AFVÄNTA. — († utom i ssgr) konkretare: rättighet att öfvertaga gods l. förläning, sedan annan innehafvares rätt upphört; förväntningsrätt, expektans, survivans; jfr AFVÄNTAN 2 slutet. Dhe exspectantier och afwäntninger .., som någon sigh förskaffat hafwer. på dhe Godz hwilke andre .. besittia. Stadga 25 Juni 1655, s. C 3 b. — jfr FÖRTRÖSTNING.
Ssgr: AFVÄNTNINGS-BREF310~2. hist. skriftlig försäkran om ett afväntningsgods. Fryxell Ber. 11: 87 (1843). NF (1875). —
