ALMOCKE al3~mok2e, äfv. a3l~, l. ALMYCKE ~myk2e l. ALMÄCKE ~mäk2e, r. l. n.
Ordformer
(i litteraturen äro de tre formerna uppvisade från i hufvudsak samma källor. — allmåcka Fischerström 2: 304 (1780))
Etymologi
[eg. norrländska dialektformer: almoke o. almök(e) (uttalade med kort a) från Västerb., almycke från Ångerm. o. almecke från Medelp.; jfr Linné Flora 110 (1745) o. Rietz s. 7. Ordets förra ssgsled, som tydligen varit i hög grad underkastad folketymologiska ombildningar, är till sitt ursprung oklar; jfr de likbetydande IMJÖLKE, ÅLDERMJÖLKE, ÄLGRAMS, äfvensom nor. eldmerkje; jfr äfv. Bugge i Landsm. IV. 2: 233. — Namnets senare del motsvarar möjl. MJÖLKE, hvilket ord ensamt är ett af växtens norska namn; jfr äfv. RÅMJÖLKSGRÄS, som är en annan benämning på densamma. Det är en allmänt gängse mening, att den ökar kornas mjölkafsöndring. Beträffande bortfallet af l jfr sv. dial. miok, miök, mjölk (Noreen i Landsm. IV. 2: 126); i fråga om den växlande vokalisationen jfr MJÖLK, sv. dial. m(j)olk o. milk. — Med afs. på öfriga i samband med detta växtnamn stående benämningar se Jenssen-Tusch 77 följ., 299, Rietz 7, 853, Noreen i Landsm. IV. 2: 88]
SAOB
