publicerad: 1898
ALOE a3lωe2, äfv. a3loe2 (a`loe Weste), r. l. m. (m. Weste (1807), Dalin (1850), Snoilsky 1: 74 (1869); f. Wallenius Project D 1 b (1682), O. Rudbeck d. y. Vitt. 131 (1711)) ((†) n. Spegel (1685; se under 1 b), Frese And. dikter 71 (1724; se under 2 b), Lind (1749)); best. -en; pl. (mindre br.) -er (Lundberg Träg. 159 (1754, 1780), Steffen Brit. ströft. 289 (1895)), äfv. = (Schulman Amicis Marokko 7 (1885, 1895)).
Ordformer
(aloes Ordspr. 7: 17 (Bib. 1541), Darelius Sockenapot. 33 (1760); aloës Sparrman Resa 1: 744 (1783))
Etymologi
[jfr mnt. aloe, holl. aloe (pl. aloes), mnl. aloes, t. aloe, eng. aloe (i bet. 1 b o. 2 b vanl. pl. aloes), fr. aloès, lat. aloe, af gr. ἀλόη; jfr för öfr. anm. nedan samt Riehm Handbuch des bibl. altertums]
Anm. Ordet aloe kom på grund af en rent tillfällig namnlikhet (jfr hebr. ahālōth) att i den bibliska grekiskan användas som beteckning för växtsläkten (se 2), som hvarken till sina botaniska egenskaper l. i sitt tekniska bruk hade något gemensamt med den egentliga aloen (1). Med denna dubbeltydighet upptogs ordet i lat. o. de nyare eur. språken. En viss yttre likhet, särsk. i de köttiga, taggiga bladen, föranledde, att man senare lät namnet omfatta äfv. den under 3 omtalade växten. Samma skäl har föranledt den namngifning, som nedan behandlas under 4. — Vid fördelningen af språkprofven vållar ordets mångtydighet ngn gg svårigheter, så mycket mer som författarna själfva stundom göra sig skyldiga till sammanblandning (t. ex. O. Rudbeck d. y., som i sin dikt ”Om aloe” besjunger ett exemplar af 3, men tillerkänner det egenskaper, som tillhöra 1).
1)
a) (växt af) släktet Aloe Lin., ett hufvudsakligen i Afrika växande släkte af familjen Liliaceæ. Aloe, Sempervivum Hispanicum. Bitter Aloe, Spanisk Semperviv. Franckenius (1659). Aloerna .. tillhöra det sydligaste Afrika. Nyman Bot. 241 (1864).
b) om den stelnade saften af vissa arter af a. B. Olavi 135 a (1578). Thet bittra Aloes haar man tå kunnat sanka. Spegel Guds verk 120 (1685). Aloë är brun eller brungul till färgen, af en ganska bitter smak. Berzelius Kemi 4: 501 (1827). Aloen användes mycket i medicinen och kan äfven nyttjas till färgning. Nisbeth 25 (1870). Aloë är ett i djurmedicinen mycket användt afföringsmedel. Wennerholm o. Svensson Husdj. sjukd. 3 (1892). — jfr HÄST-, LEFVER-, ROSEN-ALOE m. fl.
2)
a) namn på tvenne indiska träd, Aloexylon Agallochon Lour. o. Aquilaria Agallocha Roxb., hvilkas ved för sin vällukts skull användes till rökelse. En Lustgård .. medh allahanda Libanj trää, Mirram och Aloes medh alla betsta örter. Höga V. 4: 14 (Bib. 1541). Indisk Aloe, bekant för sin egenskap att motstå förruttnelse. Fries Ordb. 2 (c. 1870).
b) (raspad) ved af a; jfr ALOE-TRÄ 2, -VED. En blendning aff mirram och aloe. Joh. 19: 39 (NT 1526). Ps. 45: 9 (Bib. 1541). Jagh haffuer bestenckt min sängakamar med Mirram, Aloes, Caneel. Ordspr. 7: 17 (Därs.; öfv. 1897: aloe). — bildl. Lät ett Ängslans Ve / Här (dvs. vid Kristi graf) bli' ditt Mirrham och ditt rätta Aloe. Frese And. dikter 71 (1724).
3) växtsläktet Agave, särsk. arten A. americana Lin.; agave; amerikansk växt, som nu förekommer odlad o. förvildad i Sydeuropa; ofta i de likbetydande förb. amerikansk aloe, den hundraåriga aloen. Minne, Öfwer Den förundranswärde Stora Americanska Aloen. Hwilken uppå .. Noor i Upland .. Begynte Blomstras i September 1708. Brenner Poet. dikt. 222 (1713; i titel). Landet (vid Palermo) hade lefvande stängsel af aloe och ficus indicus. C. A. Ehrensvärd 4 (1782). Hundraåriga aloëns blomning är .. alltid hos oss en ovanlig händelse, som tidningarne skynda att meddela. T. Fries Växtr. 219 (1884). — jfr TRÄD-ALOE.
4) [jfr t. wasseraloe, eng. water aloe] (föga br.) i förb. svensk aloe, växten Stratiotes aloides Lin., dyborre; jfr VATTEN-ALOE. Swensk Aloe. Tillandz (1683, under yucca). Svensk Aloe benämnes af Tillandz m. fl. slägtet Dyborre. Fries Ordb. 2 (c. 1870).
-BITTER~20, r. [jfr t. aloebitter] det i aloe 1 b ingående bitterämnet aloin. Berzelius Kemi 4: 502 (1827). —
(1 a) -FIBER~20. i sht i pl. Aloefibrer erhållas från flera .. i Indien och Vestindien kultiverade aloearter, såsom Aloe perfoliata m. fl. Ekenberg o. Landin 13 (1894). —
-HAMPA~20.
2) = AGAVE-HAMPA. Aloëhampa, fibrerna af den s. k. ”hundraåriga aloën”. Cronquist i NF 1: 530 (1875). —
-KAMMARE~200. Det tempererade rummet (i ett växthus) .. som fordom i Holland och i Sverige kallades Aloë-kast eller Aloë-kammare. Lundström Trädg. 344 (1831, 1852). —
-KAST~2. se föreg. —
(1 b) -PILLER~20. (aloes- Darelius Sockenapot. 32 (1760)) Hartman 322 (1828). Berlin Farm. 2: 541 (1851). —
(1 b) -PURPUR~20. Genom syrsättning (af aloe) med salpetersyra bildas flere syror .., hvilka kunna användas till röda, gröna, bruna och grå färgämnen (aloepurpur). Cleve Handlex. 10 (1883). —
-STENKOL. (†) Aloe-Stenkol kallas grofva Stenkol, stora som hufvud, hvilka brukas til Fyrning vid Fyrbåkar. Rinman 1: 31 (1788). —
-TRÄ~2. (aloes- Lagerström Bunyan 2: 226 (1727)) B. Olavi 175 a (1578). Aloeträ eller växt. Lind (1749, under aloe). särsk.
2) = ALOE 2 b. Stiernman Com. 4: 1113 (1688). Lind 1749, under creutz-holtz, paradiesholtz). Vid upphettning afger A(loeträ) en välluktande rök. Ekenberg o. Landin (1894).
-TRÄD~2.
1) = ALOE 1 a. Aloëträdet (Aloë perfoliata), af hvars blader Aloëkådan utrinner. Thunberg Resa 1: 195 (1788).
3) (†) = ALOE 2 b. GT 1788, nr 137, s. 2. Aloëträd .., lagdt på glöd. luktar väl. Synnerberg (1815). —
-VÄXT~2. (aloës- Sparrman Resa 1: 742 (1783)) Lind (1749, under aloe). särsk. till 1: Aloëväxterna äro dels mindre träd, dels buskar eller ock stjelklösa örter. Sandahl i NF 1: 530 (1875).
Spoiler title
Spoiler content