SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALUN a3lun2 l. 3~2 (a`lun Weste; på uttal med långt u-ljud o. betoningen 04, ss. i skånska alún, l. möjl. 3~2 tyder måhända skrifningen alwn Var. rer. 50 (1538), Forsius Min. 25 (c. 1613), aluun Stiernman Com. 2: 513 (1648), 744 (1653)), r. l. m., stundom n. (m. Rinman 1: 32 (1788), Lundell (1893); f. B. Olavi A 4 (1578), Wallenius Project (1682; jämte m.), Lind (1749); n. Hiärne Surbr. 116 (1680), Sahlstedt (1773), Cleve i NF (1875); växlande genus hos Wallerius (1747), Cleve (1883); jfr nedan); best. -en (alun Rinman 1: 42 (1788)), ss. n. -et.
Ordformer
(allun- Hiärne (1702; se ALUNAKTIGHET))
Etymologi
[fsv. alun; jfr d. a(l)lun, n. o. r., nor. alun, n., mnt. allun, m., nnt. alun, f., holl. aluin, f., ä. äfv. m., t. alaun, m., fr. alun, m., eng. alum, af lat. alumen, n. Om möjlig rotsläktskap med ÖL se Hellquist i Arkiv 7: 166]
1) ett sedan äldsta tider kändt dubbelsalt af kaliumsulfat o. aluminiumsulfat, med vidsträckt medicinsk o. teknisk användning; kaliumaluminiumsulfat, kali-alun. B. Olavi A 4 (1578). Allehanda Träwärck som bestryykes medh Alun, (kan) icke aff någon Eeld itändas. Rel. cur. 165 (1682). Gedigen Alun .. Är .. icke så rent och klart, som artificielt alun. Wallerius Min. 161 (1747). Romerskt alun. Möller (1790). Den romerska alunen. Berzelius Kemi 1: 715 (1817). Pulveriserad alun. Åstrand 1: 22 (1855). Jernalun (är) isomorft med vanlig alun. Cleve i NF 7: 879 (1883). Kubiskt alun. Dens. Handlex. (1883). Alun .. smälter vid upphettning i sitt kristallvatten .. och öfvergår .. till en porös massa, bränd alun. Rosenberg Kemi 482 (1888). jfr: Koncentrerad eller kalifri alun. Cleve i NF 1: 572 (1875; se under ALUMINIUMSULFAT). — närmande sig 2. Det (är praktiskt) alldeles likgiltigt, om alunet innehåller kali eller ammoniak, och ej sällan förekomma båda tillsammans. Uppf. b. 4: 458 (1873). Såsom ”blandad Alun” förekommer i handeln en blandning af Ammoniak- och Kalialun, som kristalliserat tillsammans. Ekenberg o. Landin (1894). — jfr BERG-, FJÄDER-, FÄLT-, IS-, KLIPP-, RÅ-, SOCKER-ALUN m. fl.
2) (nästan bl. i ssgr) kem. allmännare, om en del dubbelsalter, som kristallisera i samma form o. hafva samma allmänna kemiska formel som alun 1. Alun är gemensam benämning för en grupp af dubbelsulfater .. hvilka alla äro med hvarandra isomorfa, kristalliserande i reguliära systemet. Rosenberg Kemi 481 (1888). — jfr AMMONIAK-, AMMONIUM-, JÄRN-, KALI-, KROM-, MANGAN-, NATRON-ALUN m. fl.
Ssgr: A: ALUN-AKTIG30~20. (föga br.) En allunachtig saft. Hiärne Förb. 29 (1706). Alunachtig mull. Bromell Bergart. 12 (1730). Lind (1749).
-AKTIGHET. (†) = -HALT. Hiärne Resa 253 (1685). konkretare: Allunachtighet (har) samma kraft (som kopparvitriol att petrificera trä). Hiärne Anl. 79 (1702).
-ART~2. Retzius Miner. 104 (1795). särsk. till 2: Vanlig alun kan anses såsom den förnämsta representanten för en hel grupp utaf sins emellan isomorfa dubbelsulfater, de s. k. alunarterna. Berwald Kemi 101 (1886, 1890).
-ARTAD~20. Rinman 2: 1169 (1789).
-BAD~2. tekn. Skulle man önska denna färg dragande i gult, så betas silket i alunbad. C. A. Rabe i AHB 38: 47 (1869, 1877).
-BETA~20, sbst. alunlösning, hvari man betar färggods. Detta med alunbetan upblandade färgämnet. Rothof 657 (1762). AHB 4: 19 (1860).
-BETA~20, v. Det alunbetade silket. AHB 56: 66 (1871).
-BETNING~20. Berzelius Kemi 5: 713 (1828).
-BLANDAD~20. Lex. Linc. (1640).
-BLOMMA~20. (föga br.) ett hvitt salt, som utvittrar ur rosthögarna vid alunverk; i sht i pl. Dalin (1850). Wenström (1891). jfr FJÄDER-ALUN.
-BROTT~2. Linné Öl. 78 (1745).
-BRUK~2. anläggning för aluntillverkning. Bergv. 1: 347 (1686). Linné Vestg. 68 (1747). J. Sundblad i VLS 151 (1887).
-BRUNN~2. (knappast br.) Lind (1749, under alaungräber).
-FAT~2. Åstrand 1: 22 (1855). särsk. om ett slags vid alunberedning använd tunna. Rinman 1: 483 (1788).
-GARA~20. [jfr holl. aluingaar leder, t. alaungar samt GAR] garf. alungarfvadt läder. Alungara i remmar. SPF 1: 266 (1812).
-GARFNING~20. Genom alun- eller hvitgarfningen åstadkommes hudens öfverförande i läder medelst vissa lerjordssalter. Det sålunda beredda läder kallas alungarfvadt eller hvitmäntadt. Liedbeck Kem. tekn. 720 (1868).
-GARFVA~20. Liedbeck Kem. tekn. 720 (1868). AHB 53: 17 (1871).
-GRUFVA~20. Linné Öl. 78 (1745). Palmblad Geogr. 89 (1835, 1851).
-HALT~2. —
-HALTIG~20. Serenius (1741).
-JORD~2. [jfr t. alaunerde, holl. aluinaarde]
1) jordart, som innehåller alun l. användes vid framställning af alun. Wallerius Min. 162 (1747). I Tyskland användes för beredning af alun s. k. alunjord, en intim blandning af lera och svafvelkis. Cleve i NF 1: 573 (1875). Stundom användas (för jordarter) .. namn, som beteckna någon skadlig eller eljes bemärkansvärd inblandning, t. ex. alun-, ockerjord. Juhlin-Dannfelt 182 (1886).
2) (†) aluminiumoxid, (kemiskt ren) lerjord. Berzelius Kemi 1: 378 (1808, 1817). jfr Lundequist 13 (1855).
-KAKOR~20, pl. [jfr eng. alum cakes] aluminiumsulfat med inblandning af kiselsyra. Ekenberg o. Landin 16 (1894).
-KOKERI~102. Deleen (1836, under alaunsiederei).
-KORG~2. korg af metalltråd med öfverdrag af kristalliserad alun. Hagdahl Det bästa 205 (1885).
-KRISTALL~02. (-crystall Rinman 1: 33 (1788)) G. v. Engeström i VetAH 35: 282 (1774). Svenonius Stenriket 13 (1888).
-LAG~2, r. = -LÖSNING. Dalin (1850).
-LERA~20. (föga br.) = -JORD 1. Dalin (1850).
-LUT~2. Linné Sk. 122 (1751). AHB 53: 9 (1871).
-LUTTRING~20. T. Bergman i VetAH 28: 74 (1767).
-LÄDER~20. Wikforss (1804, under alaunleder).
-LÖSNING~20. Almroth M. tekn. 163 (1838). AHB 8: 24 (1862, 1889).
-MALM~2. (alune- Hiärne Resa 252 (1685)) Alunmalmer kallar man i allmänhet alla i naturen förekommande mineral, som innehålla lerjord och svafvelkis och vid sin förvittring bilda alunets vigtigaste beståndsdel, den svafvelsyrade lerjorden. Uppf. b. 4: 455 (1873).
-MJÖL~2. mycket små alunkristaller. Den alunmjölet motsvarande produkt vid våra svenska alunbruk, kallas saffian. Liedbeck Kem. tekn. 199 (1868). Genom omröring .. (söker man) hindra utbildning af större kristaller, hvilka skulle innesluta mycket af den orena moderluten. Man erhåller härigenom idel små fina alunkristaller, så kalladt alunmjöl. Uppf. b. 4: 458 (1873). särsk. om i naturen färdigbildade alunkristaller: Alunmjöl .. Utvittrar utur sten som hvit mjöl. Wallerius Min. 162 (1747).
-PANNA~20. Linné Sk. 122 (1751). Alunpannor kallas vid Alunbruk de .. Pannor, hvaruti Luten af Alunmalmer kokas. Rinman (1788).
-RIK~2. Wallerius Min. 163 (1747; om alunskiffer). Kindblad (1867).
-SJUDARE~200. Wikforss (1804, under alaunsieder).
-SJUDERI~102. Uppf. b. 4: 454 (1873).
-SJUDNING~20. Rinman (1788).
-SKIFFER, se d. o. —
-SLAM~2. DA 1824, nr 146, s. 10. Under afdunstningen (af alunlösningen) upptager jernvitriolen syre, då basiskt jernoxidsulfat uppstår, hvilket .. utfälles såsom ett ockragult pulver, alunslam. Cleve i NF 1: 573 (1875). Ekenberg o. Landin 787 (1894).
-SMAK~2. Bromell Bergart. 12 (1730).
-SOCKER~20. apot. medicinskt preparat af alun m. m. i form af en sockertopp. Möller (1782, under alaunzucker). SAOB (1870). jfr B. Olavi 32 a (1578).
-SORT~2. Ibland de renaste Svenska Alunsorter räknas .. den, som kommer ifrån Garphytte Alunverk. Rinman 1: 34 (1788).
-SPIRITUS. [jfr t. alaungeist] (†) ett slags vattenblandad svafvelsyra. Wallerius Hydrol. 96 (1748). jfr Stiernman Com. 4: 1167 (1688).
-STEN~2. mineral, hvilket användes vid framställning af den s. k. romerska alunen. Wallerius Min. 163 (1747). Ur s. k. alunsten (Italien, Ungern), en vulkanisk produkt, .. framställes alun genom lindrig upphettning och längre tids vittrande. Rosenberg Kemi 481 (1888).
-SYRA~20. Alunsyran är ej annat än svafvelsyra. Wallerius Min. 164 (1747).
-SÖD. (†) = -LÖSNING. Gadd i VetAH 28: 135 (1767).
-TILLVERKNING~020. Rinman 1: 43 (1788). Uppf. b. 4: 455 (1873).
-TIONDE~200. afgift till kronan för aluntillverkning. Björnstjerna Beskattn. 33 (1833). SAOB (1870).
-VASSLA~20. På Landsbygden tilredes Alunvassla af en kanna getmjölk, hvaruti .. et lod Alun uplöses, hvilken vassla .. skal tjäna i hetsiga sjukdomar. Fischerström 1: 89 (1779). Lindgren Läkem. (1891).
-VATTEN~20. alunlösning med l. utan tillsatser. När man twättar Hufwudet medh Alunwatn, döö Lösz och Gneter ther aff. Forsius Min. 28 (c. 1613). Ålander i AHB 119: 5 (1884). Alunvatten med glycerin. Gurgelvatten med alun. Pharm. comp. 33 (1891).
-VERK~2. = -BRUK. Sprinchorn Lunds lärov. hist. 5 (i handl. af 1673). A. Larson i Tekn. tidskr. 1885, s. 49.
B (†): ALUNA-KALKSTEN. = ALUN-STEN. Wallerius Min. 163 (1747).
-ROT, se d. o.
C (†): ALUNE-MALM, se A.
-ROT, se ALUNAROT.
D (†): ALUNS-LÄDER. Synnerberg (1815).
-ROT, se ALUNAROT.
-UPPLÖSNING. = ALUN-LÖSNING. Linderholm Handlex. 1: 25 (1802).
Spoiler title