AMANUENS am1anɯän4s l. 01—, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af senlat. amanuensis, skrifvare, afl. af lat. a manu (näml. servus); jfr d., t. o. eng. amanuensis]
— Anm. I ä. tid användes ordet i sin lat. form o. med lat. böjning. Genom sin amanuensem. G. Oxenstierna i Oxenst. brefv. 3: 257(1632); jfr 1.
1) (numera mindre br.) handsekreterare, litterärt biträde. Han arbetar med hjälp af amanuenser. I then Philosophiska Faculteten .. hålles .. 2:ne Amanuenser för Cancellie Rådet .. Ihre. Consist. ac. i Ups. betänk. om inform.-verket 1769, s. 20.
2) tjänsteman af lägre grad l. extra ordinarie tjänsteman i vissa ämbetsverk l. vid offentliga institutioner l. samlingar, lärda samfund o. d. Svenska Akademiens amanuens. Amanuens i ecklesiastikdepartementet, på kirurgiska afdelningen af Serafimerlasarettet. Antagen (utnämnd) till amanuens. Henel 1729 127(1730). Vid återkomsten till Lund kallades jag af Lidbeck till e. o. amanuens vid akademiska biblioteket. Tegnér 6: 481(1839). Efter Stenhammars död 1799 beslöt akademien att icke anställa någon ny amanuens för ordboksarbetet. Ljunggren SAHist. 2: 420(1886); jfr 1. Amanuensen vid generalstaben .. har vården af generalstabens bibliotek .. samt tillhandagår i öfrigt .. generalstabens afdelningschefer. Tj.-regl. 1889, s. 199. Amanuensen vid (nordiska) museet fröken T. K-r. Hazelius Samf. 1890, s. 55.
