[af mnt. amechtich, bildadt af mnt. amacht, fht., mht. âmaht, vanmakt; se för öfr. Tamm Etym. ordb. (under avvita)]
(†) vanmäktig, svag; usel, eländig. Att Herman Israell szom en amecktig tiuff och böszuicktt haffuer vndandoltt .. (8100) marcer. G. I:s reg. 8: 268(1533). Skal ock een menniskia, thet är, en amectig(,) syndaful och stinkande mulseck, kunna göra .. slijk stoor och dråpelig ting. L. Petri Vigv. A 3 b(1538). Thet är itt vsält arbete, tå han (dvs. krukmakaren) aff samma leer en amechtigh gudh gör. Vish. 15: 8 (Bib. 1541). Muræus 1: 153(1648). jfr Spegel Gl.(1712). — jfr AFMÄKTIG.
