publicerad: 1898
AN an4, adv., o. AN- an3~, prefix1.
Ordformer
(ahn, säkerligen betecknande uttal med långt a-ljud (jfr det stundom med långt a uttalade nt. an samt holl. aan), dels i bet. I 1 a (FH 4: 130 (1556)), dels i bet. II, i sht ställdt efter sitt verb (G. I:s reg. 16: 346 (1544), Petreius Beskr. 2: 254 (1614), RP 7: 199, 285 (1638), RARP 7: 15 (1660)), ngn gg i ssg (Grubb 187 (1665)). ann Petreius Beskr. 2: 231 (1614), Kyrkol. 19: 21 (1686), Tessin Bref 1: 4 (1751), LBÄ 11—13: 203 (1798) m. fl. ahnn HSH 27: 125 (1565), J. De la Gardie i Oxenst. brefv. 5: 44 (1613))
Etymologi
[yngre fsv. an- i ssgr; jfr d. an, an-, nor. an; ordets förekomst i sv. beror dels på lån från mnt. an (ane, anne), an-, dels (o. i de flesta fall) på förnyade lån från t. an, an-; jfr de motsv. fsachs. o. fht. ana, an samt got. ana, holl. aan, ags. o. eng. on, gr. ἀνά, äfvensom Å, prep. Se för öfr. anm. till II samt Tamm Etym. ordb.]
I. i mera själfständig ställning.
1) till; fram; framåt.
b) i vissa uttr., där imper. af rörelseverb kan underförstås; jfr II 1 b, 4.
α) [jfr eng. on!] (†) användt ss. ett slags interj., utmärkande önskan l. uppmaning. (Adverben utmärka bl. a.) Önskning. O att! ack att! o huru gärna! fort mäd dett, ann, väl ann, lät gå ann. Tiällmann Gr. 225 (1696); jfr γ.
β) [efter ä. t. frisch an] (föga br.) i förb. friskt an, raskt l. hurtigt framåt l. i väg! gå på! Friskt an, till min flicka ..! / På sjön, lätta (släd-)trafvare, kasta dig ner. C. F. Dahlgren S. arb. 2: 64 (1829). Till försvar / Friskt an mot den käcke. Zeipel Skr. 241 (c. 1845). — jfr FRISK.
γ) i det nu ss. ssg fattade VÄLAN.
2) (†) i uttr. vara illa an, dvs. däran (se d. o.). Han (hade) en gång varit rätt illa an af den sistnämda (sjukdomen). Kalm 3: 263 (”293”) (1761).
3) [efter mnt. pfui den bosewicht anne, ä. t. pfui dich an] (†) närmande sig prepositionell bet., efter fy med följ. pers. pron. När Diefwulen sågh thet wanskapeligha Beläte, sadhe han, Pfu digh an, alla tijna daghar. Fosz 358 (1621). — jfr: FY (dig l. på dig).
II. i mer l. mindre fast förb. med vissa verb; antingen ställdt efter sitt verb (hvarvid an alltid får starkare betoning än verbet) l. bildande ssg.
Anm. De ifrågavarande förbindelserna, liksom de under III behandlade, äro i allm. lånade från t., stundom från nt. Endast i ett mindre antal fall har gm öfvers. af utländska förebilder an kommit att nyttjas i förb. med rent sv. ord; se t. ex. ANGÖRA, ANLITA, ANTAGA. Redan före öfverflyttningen hade de t. orden ofta undergått sådan utveckling, att an aflägsnat sig från sin eg. bet. o. fått denna mer l. mindre undanskymd. Äfv. det med an förbundna verbet hade ofta antagit en oegentlig l. öfverförd bet.; i sv. framträder detta förh. i sht, då an utgör prefix (se nedan). Liksom i t. kunna i sv. intr. verb med an bilda en ssg med tr. bet.; se t. ex. ANFALLA, ANFÄKTA, ANGÅ, ANKLAGA, ANLÖPA, ANSTÅ, äfvensom ANROPA. — I t. bildar an s. k. oäkta l. skiljbar ssg med sitt verb; i sv. däremot blir i en stor mängd fall (åtm. i det nuv. spr.) bet. olika, allteftersom an förekommer åtskildt l. ss. prefix (se ofvan); se t. ex. GÅ AN o. ANGÅ, LÄGGA AN o. ANLÄGGA, ROPA AN o. ANROPA; i andra fall, t. ex. ANFÄKTA, ANMANA, ANMODA, ANTASTA, begagnas numera bl. den förenade formen; jfr AF II anm. 1:o. — Till vissa med an förbundna verb finnas motstycken, bildade med det etymologiskt motsv. sv. Å (l. PÅ); dessa bildningar kunna ngn gg vara likbetydande med motsv. förb. med an, men de innebära vanl. ngn skiftning i bet. o. kunna stundom hafva helt annan bemärkelse; jfr t. ex. RUSA l. RÄNNA PÅ med RUSA l. RÄNNA AN samt ÅKLAGA, ÅTAGA (o. PÅTAGA), ÅLÄGGA (o. PÅLÄGGA), ÅDRAGA (o. PÅDRAGA), ÅSE med ANKLAGA, ANTAGA, ANLÄGGA, ANDRAGA, ANSE. — I denna artikel lämnas bl. en öfversikt af de viktigare grupper, som kunna urskiljas bland förb. med an; den fullständigare behandlingen af dessa förb. sparas till de med an förenade verben.
I dylika förb. med verb uttrycker an hufvudsakligen:
1) (omedelbar) närhet l. beröring l. förbindelse.
a) utan bibegrepp af rörelse. se LIGGA AN (i bet. ligga tätt åt, sluta till) samt ANGRÄNSA. — särsk. med bet.: fast på stället. se ANSTÅ ss. geol. term.
b) med bibegrepp af rörelse l. förflyttning (l. förändring), ofta i bildl. l. andlig bet., i sht i sådana förb., som uttrycka fientligt syfte; ofta närmande sig 4. se BINDA, BRINGA, GRIPA, KLAPPA, KOMMA, LÄGGA, SLÅ, SPÄNNA, STÖTA AN m. fl. samt ANBRINGA, ANFÄKTA, ANGRIPA, ANKOMMA, ANLAGRA, ANLÄGGA (ett förband, en dräkt), ANLÄNDA, ANLÖPA (en hamn), ANSLUTA, ANSLÅ, ANSPÄNNA, ANSTRYKA, ANSÄTTA, ANTASTA, ANTRÄFFA m. fl.
Anm. till 1. Utvecklade ur denna anv. äro sannol. följ. fall, där an betecknar
α) att ngt (i sht ngt skadligt l. fördärfligt) drabbar l. delvis förtär l. (eg. på ytan) vållar förändring hos ngt. se ANFRÄTA, ANLÖPA, ANSKJUTA (ett villebråd), ANSTICKA, ANTÄNDA.
β) att man rättar ngt efter (eg. lägger l. fogar det vid l. intill) ett visst mått l. mönster o. d. se ANPASSA.
3) tillökande l. tillväxande. se ANSVÄLLA, äfvensom ANHOPA. — Anm. I dessa ord kan an- äfv. tänkas beteckna riktning uppåt.
4) riktning (fram) mot ett visst föremål l. åt ett visst håll; ofta i bildl. l. andlig bet. se FÖRA AN (eg. föra fram), GÅ, HALA, RUSA, RYCKA, RÄNNA, SPRÄNGA AN samt ANFÖRA, ANGÖRA (i bet. segla mot ngt land för att få det i sikte), ANHALA, ANNALKAS, ANRUSA, ANRYCKA, ANSTORMA, ANTÅGA, äfvensom ANTYDA, ANVISA; jfr äfv. 1 b. — särsk.
a) i uttr., som beteckna uppmärksamhetens riktande på ngn l. ngt. se HÖRA, SE, SKÅDA AN, äfvensom ANSE, ANSKÅDA, ANSTIRRA.
b) om hänvändande till ngn. se ROPA, SPRÅKA, SPÖRJA AN m. fl. samt ANROPA, ANSPRÅKA, äfvensom BJUDA SIG AN.
c) om meddelande till ngn l. bekantgörande o. d. hos ngn l. på viss ort. se GIFVA, KLAGA AN samt ANDRAGA, ANFÖRA (exempel), ANGIFVA, ANKLAGA, ANMÄLA.
d) om eggande till ngt. se ANMANA, ANSPORRA samt (de föråldrade) ANDRIFVA, ANKVICKA, ANSKYNDA m. fl.
f) att man öfverlämnar l. förtror ngt l. ngn åt ngn. se ANBETRO, ANFÖRTRO samt (närmande sig b) ANBEFALLA.
6) uppskrifvande, annoterande o. d. se (det föråldrade) SKRIFVA AN, TECKNA AN samt ANTECKNA; jfr äfv. ANMÄRKA.
7) tillhörighet l. samhörighet; särsk. betecknande, att ngn tillegnar sig l. öfvertager ngt. se TAGA AN samt ANAMMA, ANTAGA; jfr äfv. ANBOREN, ANFÖDD, ANSKAPAD.
8) att man börjar (på med) ngt l. tager ihop med ngt. se GRIPA (verket) AN, GRIPA SIG AN, TRÄDA AN o. (det föråldrade) HÄFVA AN samt ANGRIPA, ANTRÄDA.
10) att man bringar ngt till stånd l. sätter det i vederbörligt skick. se (de föråldrade) RÄTTA AN o. STÄLLA AN samt ANORDNA, ANRÄTTA, ANSTIFTA, ANSTÄLLA (en rättegång, en fest osv.).
III. ss. prefix i nominala ssgr. — Anm. Senare leden i dessa ssgr med an- sluter sig i allm. till ett (sv. l. t.) verb; ofta utgör ssgn i själfva verket en bildning af ett med an- sammansatt verb (jfr II). Med afs. på bet. sluter sig an- i en nominal ssg i allm. till ngt af de under II behandlade fallen. Se för öfr. anm. till II.
1) i sbst.; dessa äro i allm. vbalsbst. l. sluta sig åtm. (mer l. mindre tydligt) till ett med an- förbundet (sv. l. t.) verb. jfr ANBLICK, ANBROTT, ANBUD, ANFALL, ANFORDRAN, ANHANG, ANHÄNGARE, ANKLANG, ANKOMST, ANLEDNING, ANLOPP, ANMARSCH, ANPUTS, ANROP, ANSATS, ANSIKTE, ANSKRI, ANSLAG, ANSPANN, ANSPRÅK, ANSTÅND, ANSTÖT, ANTRÄDE, ANTÅG m. fl., äfvensom ANDEL o. ANPART, ANFÖRVANT, ANTAL, hvilkas sammanhang med verb är oklart l. endast medelbart. Se för öfr. under de särskilda här anf. orden.
2) i adj., i allm. af (direkt l. indirekt) verbalt ursprung. jfr ANAMMELIG, ANGELÄGEN, ANGENÄM, ANHÄNGIG, ANHÖRIG, ANSTÄNDIG, ANTAGLIG m. fl.
Spoiler title
Spoiler content