ANDFALLEN l. ANFALLEN, adj.; -llet; -llna; -llnare.
Etymologi
[af ANDE IX 2 o. FALLEN, p. pf. af FALLA; jfr finl. dial. anfallas, anfallin (Nyland 1: 4); jfr äfv. fr. évaporé, ryska vydochlyj]
(bl. i Finl.) om dryck (i sht öl l. svagdricka): som mist sin kraft, som förlorat musten, afslagen, dufven, fadd; jfr ANDLÖS 4. Geitlin Ry. lex. (1833, under vydochlyj). Andfallen, se anfallen. Europæus (1852). Bli a(ndfallen) .., göra a(ndfallen). Hahnsson (1884). Anfallen. Lerche Ry.-sv. ordb. (1896, under vydochlyj). — bildl. Andfallen, murken var dessutom staten. Cygnæus 10: 288 (1854).
Anm. Skrifformen anfallen, som ansluter sig till det hvardagliga uttalet, torde hafva vunnit insteg i litteraturen särskildt därför, att ordets samband med ANDE icke uppfattats, medan i stället an- associerats med det vanliga verbalprefixet AN-; se AN-, prefix1; jfr särsk. ANKOMMEN.
