[jfr ä. d. anfange, börja; efter ä. t. anfahen, t. anfangen; jfr äfv. AN, adv. II 8]
(†) börja. Att man icke haffuer .. haftt .. tilfälle att ahnfånge slijk Salttsiudning. G. I:s reg. 15: 597(1543). När thetta emoot hans vilja gick, / Ett annat handgrep (dvs. konstgrepp, knep) han tå anfick. Messenius Ret. C 4 a(1610). När wij nu alle åår och tijdher, medh sådana tankar och vpsååt anfå och begynne. L. Laurentii Nyårspred. C 1 b(1618). Sigfridi L 2 a(1619). Min Reesa iagh tager nu an, / .. Den wil iagh anfånga vthi Jesu Nampn. Dalius Valet. D 4 a(1681). — jfr FÅNGA ANsamt ANFÅNG,ANFÄNGARE.
