SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
ANFÅ, v.1 -fick (se för öfr. FÅ, v.), l. ANFÅNGA, v.1
Ordformer
(ahn- G. I:s reg. 15: 597 (1543))
Etymologi
[jfr ä. d. anfange, börja; efter ä. t. anfahen, t. anfangen; jfr äfv. AN, adv. II 8]
(†) börja. Att man icke haffuer .. haftt .. tilfälle att ahnfånge slijk Salttsiudning. G. I:s reg. 15: 597 (1543). När thetta emoot hans vilja gick, / Ett annat handgrep (dvs. konstgrepp, knep) han tå anfick. Messenius Ret. C 4 a (1610). När wij nu alle åår och tijdher, medh sådana tankar och vpsååt anfå och begynne. L. Laurentii Nyårspred. C 1 b (1618). Sigfridi L 2 a (1619). Min Reesa iagh tager nu an, / .. Den wil iagh anfånga vthi Jesu Nampn. Dalius Valet. D 4 a (1681). — jfr FÅNGA AN samt ANFÅNG, ANFÄNGARE.
Spoiler title
Spoiler content