SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANKARJÄRN 3kar~jæ2rn, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(ankare- Rinman i VetAH 25: 121 (1764))
Etymologi
[jfr ANKARE, sbst.2, o. JÄRN]
1) till ANKARE, sbst.2 II 1.
a) betecknande hela ankaret. Rinman i VetAH 25: 121 (1764). Att med ankarjern hopdraga och sammanhålla murar. Rothstein 578 (1859, 1875). Ankare .. (kallas) oftare murankare, förankring, oftast ankarjern .. Ankarjernet består af sjelfva dragstången och de s. k. slutarna. Gellerstedt i NF 1: 794 (1876). VL 1894, nr 176, s. 3. jfr HÖRN-, LÄNGD-ANKARJÄRN. — i grufbyggnad. Att uppsätta stämplarne mot en efter liggväggen medelst ankarjern fästad syll. Wetterdal Grufbr. 203 (1878).
b) betecknande ankarets på murytan belägna del, ankarsluten. Ett namnchiffer eller årtal bildadt af ankarjernen utanpå väggen. Lundin G. Sthm 26 (1880). G. Upmark i Fornm. tidskr. 9: 60 (1896).
2) till ANKARE, sbst.2 II 2. Tekn. tidskr. 1896, A. A. s. 296.
Spoiler title