SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANKARTÅG 3kar~tå2g (a`nkartåg Weste), n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr isl. akkeristog, d. ankertov, holl. ankertouw, t. ankertau samt ANKARE, sbst.2 I, o. TÅG, sbst.1]
grof kabel (äfv. kätting), använd att fästa ett fartyg vid dess ankare. Nöden tvang oss att kapa (att sticka ifrån) våra ankartåg. Genom skeppets svajning blefvo ankartågen oklara. Ankartåget har sprungit. Oxenst. brefv. 1: 168 (1621). Fienden .. begynte .. afhugga Anckar-togen. Nordberg 1: 613 (1740). Röding 1: 98 (1794). Stick ut igenom Klyset Ankar-tåget. Törngrenska målet 227 (1801). Tegnér 1: 175 (1822). Ellida hon har ingen ro på våg, / hon rycker alltjämt på sitt ankartåg. Därs. 24 (1825). Af tre sammanslagna trossar uppkomma de tjockaste kablarna, ankartågen. Uppf. b. 7: 335 (1875). Linder Sjömanskap 1: 183 (1896). mil. groft tåg, användt att fästa en ponton l. annat flytande brostöd vid dess ankare.
Ssg: ANKARTÅGS-SPLITS301~2. kabelsplits. Dalin (1850). SAOB (1870).
Spoiler title