SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANNERMAN, sbst. m. l. obest. pron.; gen. -s
Ordformer
(annersmandz Mandat 4 April 1546).
Etymologi
[jfr nt. annerman o. holl. anderman samt uttr. annor man (se ANNAN IV 1 b α); jfr äfv. ALLMAN]
(†) annan, andra, annat folk; jfr NÄSTA. Att han slik handell med annermandz och fremandis peninger bruker och drijffwer. G. I:s reg. 17: 52 (1545). Theris egit och annersmandz godtz. Mandat 4 April 1546, s. A 4 b.
Spoiler title