SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANOMALI an1ωmali4 l. an1o- l. an1å-, äfv. 0104 (anomali´ .. (med) öp(pet) o Weste), r. (f. Rydqvist); best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[af t. o. fr. anomalie; se för öfr. föreg.]
egenskap(en) att vara oregelbunden, afvikelse från regeln l. vanliga förhållandet; oregelbundenhet, abnormitet. Anomali .. aberratio a regula, a vulgari consuetudine. Lindfors (1815). Dalin (1850). Sundén (1885). Den anomali i menniskonaturen, som framträder i det tillstånd, jag kallar en brådmogen ungdom. Svedelius Förfl. lif 211 (1889). jfr STÄMNINGS-ANOMALI. — företeelse l. tillstånd afvikande från det lagenliga. Berzelius Kemi 2: 146 (1812). (Gökens) fortplantning .. utgör en af de besynnerligaste anomalier i naturen. Nilsson Fauna II. 1: 166 (1835, 1858). — konkretare: någonting abnormt, som ej passar i stycke. Påfvedömet föreföll alla tänkande som en anomali bland Italiens stater. Lysander Skr. 466 (1880). En prest, som förkunnar uppror och laglöshet för sina församlingsbor, är en anomali, som icke kan existera. Roos Skugg. 312 (1891). — särsk.
a) [efter gr. ἀνωμαλία] astr. en planets (l. komets) vinkelafstånd från endera af absiderna. Cometernes verkliga rörelser .. ske .. i ellipser, och deras rätta anomalier för gifne tider .. böra calculeras uti ellipser. Melanderhjelm Astr. 2: 448 (1795). Pettersson Nav. 24 (1861). Excentrisk anomali. Gyldén Astr. 117 (1874). Sann anomali är den vinkel, från perihelium räknad, som radius vector bildar med absidlinien. J. O. Backlund i NF 1: 823 (1876). — jfr MEDEL-ANOMALI.
b) språkv. oregelmässighet i motsats till regelbundenhet. Hela begreppet anomali har i sjelfva verket försvunnit ur språkläran. Claëson 1: 223 (1858). (De s. k. anomalisterna) upphöjde oregelbundenheten (anomalien) till språkbildningens högsta princip. F. Läffler i NF 1: 672 (1876). — mer l. mindre konkret: afvikelse från regeln; oregelmässighet, undantag; oregelbunden språkform, ord med oregelbunden bildning l. böjning. Anomalier och heteroclita som göra en Grammatika oredig. Sahlstedt Crit. saml. 98 (1759). Grekiska formläran med sina mångfaldiga anomalier. Tegnér 3: 365 (1835). Slutligen kommer blott ett ringa antal (starka verb) att qvarstå; så litet, att det förefaller som anomali i det stora hela, — hvad de starka verben redan länge varit, i mången äldre grammatikers ögon. Rydqvist SSL 1: 263 (1850). Anomalier i alla tre deklinationerna (hos substantiven). Löfstedt Gr. gramm. 29 (1868, 1873).
Spoiler title
Spoiler content