SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANSEDD an3~sed2, p. pf. öfvergående i adj. -are.
Etymologi
[jfr d. en anset mand, t. angesehene kaufleute; jfr äfv. fr. consideré, estimé]
1) (numera mindre br.) eg. till ANSE 2 c α o. β, i uttr. väl (l. illa) ansedd, gärna (l. ogärna) sedd, väl (l. illa) upptagen l. omtyckt l. anskrifven; numera i allm. med anslutning till 2: som åtnjuter godt (l. dåligt) anseende l. renommé. Hos förnämt folk var han väl ansedd. Dalin Arg. 1: 75 (1733, 1754). Ehuru än Christne till namnet, voro de dock föga bättre ansedde än Hedningar. Botin Utk. 543 (1764). Han är väl ansedd hos honom. Lindfors (1815). Synden .. i sina finare bland menniskorna mindre illa ansedda yttringar. Flensburg Kyrkl. tal 9 (1866). Det väl ansedda härberget Talavid. Rydberg Vap. 7 (1891).
2) till ANSE 7: som åtnjuter aktning l. anseende; aktad, respektabel, välkänd; jfr ANSEENDE, sbst. III. En (mycket, högt, ganska, föga) ansedd man. En af stadens mest ansedda familjer. Tessin Bref 2: 242 (1754). Man träffar bland forntidens drömtydare äfven de anseddaste män. Strinnholm Hist. 2: 483 (1836). Den gamle grefve Maurits Wellingk .. var utomordentligt ansedd för diplomatisk finhet och förfarenhet. Geijer II. 5: 46 (1838). Några af nejdens anseddaste bönder. Topelius Fält. 4: 92 (1864). Om en obemärkt man begick ett felsteg, det bekymrade endast ett fåtal. Om deremot en ansedd person försyndade sig, låg hans fel snart på hvar mans tunga. Heidenstam End. 137 (1889).
Anm. I bet. 2, där ordet har egenskapen att kunna kompareras samt att antaga kvantitativa förstärkningsadverb, är det fullt adjektiviskt; i bet. 1 däremot, där det blott antager kvalitativa adverbbestämningar, står det på gränsen mellan adj. o. part. Dess urspr. verbala karaktär i denna anv. framträder tydligt, då det, ss. i följ. språkprof, förbindes med agent: (Han) var .. af folket illa ansedd för sin niskhet och girighet. Strinnholm Hist. 4: 27 (1852).
Spoiler title