1) [jfr ä. d. it anseende skin] (†) som tager sig fördelaktigt ut; jfr ANSEENDE, sbst. I 2 a βsamt ANSENLIG 2. Han är anseende vthaff sin skapnad och däyeligheet. Lex. Linc.(1640, under conspicuus). Theras Pracht och Medföllie, som ganska stoort och anseande är. Siam 41(1675). — bildl.: sannolik, rimlig. Cato bödh then Försten at han skulle .. någhon anseende orsaak förewenda. Schroderus Liv. 489(1626; lat. probabili, t. glaubhaftige).
2) [jfr ä. d. en mectig oc meget anseende herre] (†) = ANSENLIG 4 a.Hade h. kong:e Ma:t väl haft andre ståttligere och annseende personer att bruke. RA 1: 569(1548). Erik wäxte up och blef en anseande och berömmelig man. Verelius Götr. 290(1664).
