ANSENLIGHET an3senlig~he2t l. 3~200, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr d. anselighed, t. ansehnlichkeit, holl. aanzienlijkheid]
(numera mindre br.) egenskap(en) att vara ansenlig; betydenhet, storlek. U. Hiärne Vitt. 29(1668). Härdighet och styrka, hvilka .. dömmas efter kroppens ansenlighet. Leopold 5: 405(1802). Stället hade en viss ansenlighet, så att man skulle anse det för ett slags liten köping. Törneros Bref 1: 278(1827). Enskilda hus (i Dresden) äro väl på sina ställen hyggliga nog, men de allmänna äro af föga ansenlighet. Rydqvist Resa 109(1838). Bergets ansenlighet gör ett öfverväldigande intryck. G. Thomée († 1867) enl. Kindblad(1867). Lundell(1893).
