SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1900  
ANSINNIG, adj.
Ordformer
(ansinnog(h)e (pl.) Mark. 14: 6 (NT 1526), G. I:s reg. 10: 310 (1535). ansynnugh Apg. 26: 11 (NT 1526))
Etymologi
[y. fsv. ansynnogher, af and- (se AN-, prefix2) o. sinnogher (se SINNUG)]
(†) fientligt stämd mot (ngn), förtörnad, ursinnig (på ngn); gramse. (Jag) war them (dvs. de kristna) så mykit ansynnugh ath iach förfölgde them och vthi the fremmande städher. Apg. 26: 11 (NT 1526; Luther: vnsinnig; öfv. 1655: ondsinnigh). The lupske (dvs. lybeckarna) wore then thiid mikit ansinnige på Danmarkis rige, epter thet the ecke hade fått ther the swar, som them behagelige wore. G. I:s reg. 9: 106 (1534). Hwar (dvs. om) the Prutzer eller Holster fornimme, att thesse Suenske äre them ansinnoge mett spoztske ord. Därs. 10: 310 (1535). Därs. 17: 405 (1545). (Hvad jag skrifvit) blifver .. emot the ansinniga och vronga beståndande. Swedberg Gram. Tilskr. 7 (1722; arkaiserande).
Spoiler title
Spoiler content